Little Yellow Boots (2017)

Den bild som pryder toppen av den här recensionen är det första jag såg av Little Yellow Boots under min research om filmen. Filmtiteln säger egentligen inte särskilt mycket om innehållet men bilden säger desto mer. Varför tycks ett par gula stövlar stå placerad på vattenytan i vad som liknar ett översvämmat bostadsområde? Jag började genast dra paralleller till global uppvärmning och se så rätt jag hade!

Det må kanske låta hemskt att säga men jag är lite trött – trött på samma typ av klimatdokumentärer. Filmer där det radas upp x antal tecken på hur åt helvete det går med moder jord samtidigt som det varvas med intervjuer med massa klimatmänniskor som också säger hur allt går åt helvete. Temat som dessa filmer för fram är monumentalt viktigt och förtjänar att bankas djupt in i våra nedskräpade själar, men de följer alla samma oinspirerande mönster. Jag har saknat fokus på den lilla människans öde. Den senaste filmen som gick i samma fälla var Leonardo DiCaprios Before the Flood, som visserligen var helt OK, men i slutändan kändes den väldigt mycket som ödesmättad korvstoppning av fakta.

LÄS OCKSÅ: Recension: My Secret Forest

Little Yellow Boots är så långt ifrån det man kan komma. Det här är en dokumentär som leker med formatet och använder sig av sin egen regissör, John Webster, som huvudperson. I ett försök att förstå sig på mänskligheten och de moraliska beslut som vi måste fatta för att ge våra framtida släktingar ett bra liv, talar John till sitt framtida barnbarnsbarn under filmen. Hon kommer att heta Dorit och föds under 2060-talet. På ett fantastiskt fint och poetiskt sätt fantiserar han över hennes liv och värld. Hur kommer den se ut och vad kan vi göra i dag för att skydda den?

Genom att djupdyka i sitt eget förflutna och använda sig av sin pappas bortgång förkroppsligar han hur det känns att förlora något som aldrig kommer åter. Det är ett budskap som Webster ofantligt snyggt vävar samman med vår omvärld som snabbt förändras och kanske aldrig kommer bli densamma. Utöver att berätta sin egen historia reser han till ett par platser på jorden där klimatfrågan är aktuell på olika sätt och samtalar med människor: en kvinna på Marshallöarna vars hem snart slukas av havet och en kolgrävare i Sibirien vars levebröd sakteliga ökar temperaturen i atmosfären. Vad som är så befriande är att alla dessa personer får tid att förklara sig och tillåts tycka precis som de vill. Filmen tillåter oss att sympatisera med alla sidor, tros att Webster tydligt har valt sin.

Det är sällan som skaparen av en dokumentärfilm får ta så pass mycket plats i rutan som här. Undantaget är väl kanske Michael Moores filmer. Jag kan beundra Websters beslut att så tydligt sätta sig själv och sitt framtida barnbarnsbarn i centrum. Ibland kan jag tycka att hans egen historia används lite väl mycket för att väcka känslor hos tittaren. Det är en skör balansgång som han oftast håller sig på rätt sida om. Bara en sådan sak som att man ofta hör hans frågor i intervjusessionerna är ovanligt, men som fungerar oerhört bra.

LÄS OCKSÅ: Recension: Gaming the Real World

I samma veva som John Webster lyckas med bedriften att göra en originell dokumentärfilm om klimatförändring lyckas han också göra en av de allra bästa inom temat på oerhört länge. Little Yellow Boots är en fröjd att titta på med sitt fantastiska foto, trollbindande musik och (jag måste berömma det för det nämns så sällan) grymma ljuddesign. Filmen fläckar fantasifullt mellan dåtid, nutid och framtid och det finns en känsla för detaljer i ljudet som sällan syns inom genren. Faktum är att jag aldrig kommer tänka på ljudet av knarrande gummistövlar på samma sätt igen.