Life Itself (2018)

I ’’Life Itself’’ – en av årets hittills sämsta filmer – försöker regissören/manusförfattaren Dan Fogelman att skildra och sammanväva flera människoöden. Resultatet är häpnadsväckande dåligt. Filmen är inget annat än ett hopkok av långsökta intriger som dryper av sentimentalitet.

Den första av många huvudpersoner vi får bekanta oss med är Will (Oscar Isaac). Han har nyss skrivits ut efter att ha varit på psyket, men är fortfarande mentalt instabil. Genom terapisessioner med en psykolog (Annette Bening) återberättar han sin historia – framförallt om hans relation med Abby (Olivia Wilde) som fick ett hastigt uppbrott. Wills berättelser skildras med hjälp av tillbakablickar, där vi får ta del av de olika faserna i hans relation med Abby och den händelse som kom att leda till Wills psykiska kollaps.

Denna incident blir ett sorts centra i filmen som är uppdelad i fyra kapitel. Will och hans tjej Abby är huvudpersoner i det första kapitlet. I det andra skildras deras gemensamma dotters uppväxt. Och i det tredje och fjärde får vi följa en familj i Spanien. Jag bör inte avslöja mer än så om filmens handling, men ’Life Itself’ handlar i grund och botten om hur en enskild händelse kan komma att sammanväva flera människoöden på oförutsägbara sätt. Denna tematik är inte ny i filmvärlden utan har prövats i filmer som Crash och Alejandro González Iñárritus gripande Babel. Eller för att ta det allra mest självklara exemplet: Pulp Fiction.

Problemet med ’Life Itself’ är dess ambitioner. Regissören Dan Fogelman vill så gärna skapa ett sammansatt drama i stil med ovan nämnda exempel att han nästan tvingar fram kopplingar mellan huvudpersonerna i filmen. I en scen på slutet blir detta övertydligt när Will och Amys dotter träffar en kille från familjen i Spanien vi fått följa i det tredje och fjärde kapitlet. Att kalla detta för en deus ex machina vore en underdrift.

Som om de stora bristerna i manuset inte vore nog, dryper filmen av sentimentalitet. Smetig pianomusik ackompanjerar i stort sett varje scen på ett sätt som framkallar kräkningar hos mig. Därtill är dialogen fylld av floskler där huvudbudskapet hela tiden är att man alltid kommer att finna kärlek, oavsett hur tufft livet kan vara ibland.

Oscar Isaac i en av huvudrollerna klarar sig hyfsat, även om han inte kommer upp i den nivå han visade i David Simons miniserie Show Me a Hero. Egentligen är det inga större fel på övriga aktörer heller. Men filmens handling är så vansinnigt usel att jag inte kan sätta något annat än lägsta betyg.

För bättre produktioner i år spana in vår lista över de bästa filmerna från 2018.