Recension: Levande och döda i Winsford (2024) – baserad på Håkan Nessers roman

Caroline Ingvarssons långfilmsdebut "Levande och döda i Winsford" är en adaption av Håkan Nessers roman med samma namn från 2013. Handlingen kretsar kring programledaren Maria (Mirja Turestedt), vars make Magnus (Thomas W. Gabrielsson) står anklagad för våldtäkt.

Magnus hävdar sin oskuld och Maria står vid hans sida, men inte utan att grubbla över vad det faktiskt är som har hänt. Tillsammans styr de bilen mot Marocko för att hämta ny kraft, men snart kör Maria istället ensam in i engelska Winsford.

Därifrån byggs två parallella mysterier upp – ett som kretsar kring om Magnus faktiskt är skyldig till det han står anklagad för eller inte, och ett som kretsar kring exakt vad som har hänt med honom när Maria övergett honom på resans gång.

LÄS OCKSÅ: Veckans 8 bästa nya filmer och serier – dessa får du inte missa

En svårfilmad berättelse

Jag har inte läst Håkan Nessers roman, men när jag tittar på filmen är känslan ändå påtaglig att det här är en berättelse som kanske hade mått bäst av att inte filmatiseras. Så mycket av handlingen är beroende av Marias inre resa och att lyckas fånga det genom en kamera är inte det lättaste.

Caroline Ingvarsson och Mirja Turestedt misslyckas absolut inte. Tvärtom är det imponerande hur närvarande känslan av framåtrörelse i handlingen och komplexiteten i Maria ändå är, trots att så många scener vilar på Turestedt i ensamhet och att insikterna som gradvis sker i huvudkaraktärens inre är kärnan i berättelsen.

Men samtidigt är det svårt att göra något större avtryck med ingredienserna som finns. Mysteriet om vad som faktiskt har hänt med Magnus blir aldrig särskilt mystiskt och de nervösa blickarna Maria kastar över sin axel i Winsford känns aldrig brinnande på allvar.

Jag hade önskat att filmen skruvade upp viss konflikt på det ytliga planet några nivåer till för att verkligen greppa tag i mig som tittare. Jag hade velat se Marias paranoia ännu mer påtaglig, jag hade velat se henne svettas ytterligare lite till när hon tvingas bemöta sanningen så som hennes makes anklagare ser den, och jag hade önskat en tydligare konfrontation mellan henne och mannen hon möter i Winsford.

Samtidigt har jag förståelse för att det hade kunnat underminera filmens övergripande ton, och det är som sagt imponerande hur mycket Turestedt och Ingvarsson faktiskt lyckas göra av relativt lite, när det kommer till filmens djup.

Turestedt bär filmen på sina axlar från första till sista scen på ett sätt som bör leda till fler roller av den här kalibern och Ingvarssons förmåga att rama in den inre resa som Maria genomgår bådar gott inför regissörens framtida regiprojekt.

I slutändan landar betyget på en stabil tvåa. Det här är en klart godkänd film och alla involverade kan hålla huvudet högt. Du bör inte förvänta dig att bli golvad av Levande och döda i Winsford, men överväger du att se filmen är den helt klart värd en chans.

"Levande och döda i Winsford" finns nu att se på bio. Utforska Filmtopp.se för fler recensioner.