Recension: Leva lite (2025) – ”En svensk roadmovie du inte bör missa”

Fanny Ovesons långfilmsdebut, Leva lite, har genererat positivt snack innan sin officiella release. Filmen hade premiär på Göteborgs filmfestival, där den även kammade hem Svenska kyrkans filmpris. Undertecknad kan utan minsta darr i steget konstatera att jag placerar mig i hyllningskören och skanderar regidebutantens gospel.  

Bundisarna Laura (Embla Ingelman-Sundberg) och Alex (Aviva Wrede) har planerat sin resa i åratal. Äntligen är det dags att placera gumpen i tågsätet och låta rälsen föra visa vägen. Tågluffen har börjat och tjejerna ska "couchsurfa" i några av Europas ballaste huvudstäder. Första hållplats: Warzawa, så korka upp spriten, här ska röjas!

Resan får dock ett mörkt första stopp när Laura vaknar naken i en killes säng efter en blöt natt som resulterat i fullständig blackout. Pojkvännen kommer dessutom snart på besök och det börjar skava en aning i vänskapen mellan Laura och Alex. Den här resan ska visa sig bli lika delar emotionell som fysisk där huvudpersonernas relationer till varandra och sin plats på denna jord ställs på prov. Och den stora frågan ekar i Lauras huvud: vad hände egentligen under hennes alkolholframkallade minneslucka?

”Låter oss tolka och navigera själva i en djupt obehaglig terräng”

Roadmovies är konceptuellt skräddarsydda för en dramaturgisk framfart, det ingår liksom i det resande konceptet, att karaktärerna rör sig framåt rent fysiskt och utvecklas av friktionen som uppstår längs vägen. Leva lite sållar sig till den skaran och kretsar dessutom kring ungdomar, även det en potent grogrund för dramatik. Regissör Fanny Ovesen tar väl vara på detta och låter Leva lite låna DNA av klassisk "Coming of Age"-film men med ett betydligt mörkare och relevant tema som dunkar genom filmens speltid.

Det är Ovesons förmåga att ta sig an filmens tema som är det vinnande draget. Ämnet tenderar att lätt bli moraliserande eller användas som rent chockvärde, men här utgår allt från karaktärernas upplevelser och skildras subjektivt, moget men också fullständigt hjärtskärande. Oveson vill inte skriva sin publik på näsan utan låter oss tolka och navigera själva i en djupt obehaglig terräng där du som tittare kanske t.o.m. skulle vilja ha en guide.

Det är kreativt modigt, i synnerhet som långfilmsdebutant. Jag kastades mellan samtliga delar av känslospektrat under Ovesons dryga 90 minuter film, en bedrift!

Även vänskapen skildras på ett ömt vis, även om dynamiken där en lite mer försiktig och tillbakahållen huvudperson studsar mot en drivig karaktär. Dock behöver inte allt vara originellt för att vara kompetent och äktheten i vänskapen håller filmen vid liv när en och annan klyscha visar sig.

Ingelman-Sundberg såg vi senast i 2023 års Lisebergs-slasher Karusell och här tillåts hon visa ett betydligt bredare register. Hon är strålande som huvudroll och axlar en mycket svår uppgift, att få publiken att bry sig även när karaktären gör obegripliga och ibland hjärtskärande handlingar. Även Wrede är strålande i rollen Lauras bästa vän Alex, hennes glöd går inte att ta miste på.

Undertecknad är mycket nöjd och imponerad av sin filmupplevelse. Leva lite är ett välkommet tillskott i den svenska filmskatten. Filmen är relevant, hjärtskärande komplex och mogen. Filmen osar av ungdomlig energi och jag ser fram emot att följa karriärerna för såväl regidebutanten Oveson som sin ypperliga ensemble. 

”Leva lite” har biopremiär den 7 februari.