The Legend of Tarzan (2016)

Tarzan (Alexander Skarsgård), som nu går under namnet John Clayton, har byggt sig ett liv i London med sin Jane (Margot Robbie). En dag blir han inbjuden till att åka tillbaka till Kongo som sändebud åt parlamentet, omedveten om att han bara är en bricka i ett dödligt spel av girighet och hämnd.

LÄS OCKSÅ: 7 intressanta fakta om Margot Robbie

Herregud vilken berg-och dalbana av känslor The Legend of Tarzan bjöd på. Jag vet inte om det var jag som var så inne i filmen eller om biosalongen faktiskt hade vind när Tarzan svingar sig fram i lianerna. Skådespeleriet är fantastiskt och visuellt ser äventyret  magiskt ut. Filmen bjuder inte bara på häftiga fight-scener utan även romantik och vid flera tillfällen skrattade jag och resten av publiken högt. Manuset är kvickt, håller oss på tårna och bjuder på flera minnesvärda repliker. Även om vi har en aning om vad som kommer att hända, så blir vi ändå chockade när det faktiskt händer. Vid flera tillfällen kom jag på mig själv att sitta och gapa av fascination.

Vår egen Skarsgård gör sin version av Tarzan och han är makalös. Knappt tio minuter in förstår vi varför Tarzan är en legend och statusen byggs därefter kontinuerligt på. Personen Tarzan blir ännu mer verklig och äkta genom tillbakablickar där karaktären förklaras ytterligare. Förutom att föra sig som en äkta man, men ändå visa sårbarhet, styrka, mod och total lojalitet till Jane, tar det inte lång tid innan vi är helt på Tarzans sida.

Tarzans fru, Jane, är omtyckt av alla. Hon är inte rädd för att vara ärlig och skulle klara sig på egen hand. Även om filmen till största delen handlar om titelpersonen, så spelar Jane en stor roll. Hon är motivation till allt Tarzan gör och visar även hon på färdigheter och karaktärsdrag som inte är sedvanliga för flickvän/fru-rollen inom hjältefilm. Jane är definitivt ingen damsel in distress.

Samuel L. Jackson briljerar även han och bidrar till berättelsen som en “comic relief”-karaktär. George Washington Williams (Jacksons karaktär) får ett djup när vi får veta att hans motivation ligger i att frigöra slavar, som det ryktats om. Williams är sidekicken som är intressant nog att ha sin egen story.

Alla karaktärer är välbyggda och det finns egenskaper hos alla som vi kan relatera till. Det finns en mening med varje ord som yttras och varje vinkel är noga utvald. Kemin mellan Robbie och Skarsgård är en fröjd att se och The Legend of Tarzan är kvar hos mig långt efter att filmen är slut.  Det är få filmer som har fått mig så involverad att jag har lämnat salongen med bankande hjärta, skakiga ben och nästan haft känslan av att jag precis avslutat ett gympass – men precis så var det.

Bäst: Manuset och Skarsgård. Alla spelade bra, men Skarsgård var fenomenal.

Sämst: Det var ett fåtal scener som kändes lite långa eller som jag önskat var annorlunda, som när Tarzan hälsar på lejonen.

OBS! Filmen sågs i IMAX 3D biograf, vilket innebär att ljud och bild är bättre än vanlig 3D. Något som delvis har bidragit till hur filmen upplevdes.