Recension: Lee (2024) – ”En film utan tyngd”
Kate Winslet som krigsfotograf
En av modern tids absolut största skådespelerskor, Kate Winslet, är äntligen tillbaka på vita duken. Den här gången drar hon ut i andra världskriget för att dokumentera krigets råa grymhet.
Året var 2009 när Kate Winslet belönades med sin hittills enda Oscar och det var för hennes roll i The Reader (2008) där hon spelade en kvinna som hade ett förflutet inom nazismen. Nu återvänder Winslet till andra världskriget, men den här gången står hennes rollkaraktär på de allierades sida då hon porträtterar krigsfotografen Lee Miller (1907–1977). Som av en händelse släpptes filmen Civil War (2024) tidigare i år, där Kirsten Dunst spelade en krigsfotograf som också heter Lee, kul slump.
”I´d rather take a picture than be one”
I filmens början lever Lee (Winslet) ett lugnt och bohemiskt liv i gott sällskap med folk som har intellektuella samtal om det rådande världsläget. Hon har spenderat sina första decennier i livet med att stå framför kameran som modell, men valde senare att kliva bakom kameran och bli fotograf. Hon säger: ”I´d rather take a picture than be one”.
Hon börjar sin karriär som fotograf på Vogue medan andra världskriget (1939–1945) lurar bakom hörnet. När sedan kriget väl är ett faktum fotograferar hon till att börja med ”Blixtkriget”, tyskarnas effektiva anfallsteknik, men tjatar sig till att bli amerikansk korrespondent i Europa.
Genom Winslets rolltolkning, som trots ett hittills svagt Oscarsår inte kan räkna med någon nominering, lär publiken känna Lee som är beredd att offra liv och lem för att dokumentera krigets grymhet. Trots att krutröken ligger tjock och gevärskulorna viner kring henne tycks hon inte backa för att få till den bästa bilden. Hennes fästman Roland (Alexander Skarsgård) försöker få hem henne, men hon vägrar. Lee vill titta bort från krigets fasor men kan inte, det är hennes kall att fortsätta.
En ljummen långfilmsdebut
Regissören Ellen Kuras, som främst är känd som fotograf för bland annat klassikern "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" (2004), gör här sin långfilmsdebut och dessvärre en ljummen sådan. Så kallade ”biopics” är alltid svåra att balansera väl och här har vågen inte kunnat stabiliseras.
I jämförelse med andra biografiska krigsfilmer såsom Hacksaw Ridge (2016) och The Imitation Game (2014) framstår det här som en film utan tyngd. Exempelvis innehåller filmen ett antal scener från 1970-talet då Lee har ett samtal med en journalist i sitt hem under sin sista tid i livet. De scenerna tillför ingenting och framstår mer som ett ovälkommet avbrott. Dessutom har man ett antal sidokaraktärer som inte får det utrymmet de förtjänar där storskådisar som Alexander Skarsgård och Andrea Riseborough flimrar till i periferin.
Allt som allt är ”Lee” en film som blandar och ger. Den gör inte Lee Millers liv rättvisa, inte för att en två timmars film skulle kunna göra det, men med hennes fascinerande livsbana bör man kunna åstadkomma bättre. Är man inte bekant med hennes liv sedan tidigare är detta en helt okej inkörsport, men inte mer än så.
”Lee” har svensk biopremiär den 27 september.
LÄS OCKSÅ: Unik actionfilm med Joel Kinnaman oväntad tittarfavorit: ”Förträfflig”