"Leaving Neverland" (säsong 1)
"Leaving Neverland" sliter upp våra skamset igenklistrade ögon.
"Leaving Neverland" kan mycket väl vara en av de mest omdebatterade och viktigaste dokumentärserierna som någonsin har gjorts. Samtidigt är det en högst rimlig fråga huruvida den borde ha fått göras över huvud taget. Var går egentligen gränsen för när det är okej att fullständigt förinta en människas livsverk och arv, efter att man varit död i nästan tio års tid och inte har någon möjlighet att försvara sig.
Efter att ha sett de lugna och sansade, men panikframkallande, fyra timmarna av Leaving Neverland. Känns det åtminstone ganska självklart att om du som barn har blivit utsatt för sexuella övergrepp, får du vänta precis hur länge du vill. Även om det såklart för oss som tittar hade känts "skönare" om Michael Jackson hade haft möjligheten att bemöta de nya anklagelserna.
Frågan är däremot om det inte är bättre för Jackson så här. Till skillnad från vad många fans verkar tycka om dokumentären, målas trots allt en oväntat kärleksfull bild upp av ikonen. Förutom det påstådda faktumet att han nattetid ska ha förgripit sig på pojkarna Wade Robson och James Safechuck från att de var 7 till 14 år gamla (läs unga).
De nu vuxna barnen har själva blivit föräldrar, vilket var vad som krävdes för att de själva skulle inse att vad de varit med om var fel. Ändå berättar de om och om igen hur mycket de älskar och uppskattar allt Jackson gjorde vid sidan av det hemska. Det känns ofattbart fel, men sättet de beskriver övergreppen på verkar nästan kärleksfullt, om något gjorde ont så avbröts det. "Han var helt enkelt kär i barnen och förstod inte bättre, han måste ha varit sjuk!" Men sen inser man lika snabbt vad det är man tänker. Äcklet växer sig större.
Tänk er Jackson 60 år gammal, fortfarande vid liv, i en försvarsintervju likt den R. Kelly ställde upp på tidigare i veckan. Om anklagelserna nu är sanna, vilket givetvis bara Wade och James vet säkert, är dokumentären istället lugn, sansad och lägger nästan lika mycket skuld på mammorna som alla lät sina småbarn spendera så mycket tid med idolen.
Leaving Neverland anklagas för att vara ensidig, det är den, men det här är samtidigt de påstådda offrens berättelse. Ingen annans. Jag hade däremot gärna velat höra hur så många vuxna människor i Jacksons närhet kunde blunda för, skydda och möjliggöra hans beteende. Oavsett vad som hände under natten, klappade vi kollektivt vidare och köpte den fantastiska musiken. När barn efter barn bjöds till Neverland för att spela spel, se på film, käka popcorn och sova i Jacksons säng.