Last Seen Alive (2022)
Inte ens Butler kan rädda dagen den här gången
Gerard Butler är tillbaka på bioduken med "Last Seen Alive", en konventionell actionrulle som trotsar den kommersiella filmens framsteg.
"He'll stop at nothing to get her back".
Så lyder den lökiga taglinen till Gerard Butlers nya actionthriller Last Seen Alive, en film som på flera sätt backar bandet. Inte bara för att den produktionsmässigt ser ut att höra hemma på direkt-till-DVD-hyllan, utan också för att den är ett kliv bakåt från de framsteg som gjorts inom filmindustrin de senaste åren.
I centrum är ett äktenskap som håller på att spricka, men som får möjlighet till försoning när Lisa plötsligt försvinner utanför en mack och hennes make Will går genom eld och vatten för att hitta henne. I vad som blir en kapplöpning mot tiden dyker Will in i stadens kriminella utkanter för att rädda Lisa, och måste samtidigt tackla de myndigheter som börjar misstänka att det är han själv som kidnappat henne.
Det kommersiella filmskapandet har de senaste åren rört sig mot en riktning där allt fler kvinnor fått spela både hjältar och skurkar samt skriva och regissera biofilmer. Därför är det förvånande att den här typen av taktlös och närmast parodiska film, om en stark man som beger sig ut på en vansinnesräd för att rädda sin kidnappade hustru, fortfarande satsas på och exponeras för en global publik. Men lyckligtvis ger Last Seen Alive oss tråkiga tillräckligt med spark i röven-action för att vi ska se genom våra PK-brillor.
Inte.
"Gerard Butler filmens behållning"
Last Seen Alive kompenserar inte sin inkompetenta blick på samtiden med klipsk dialog och kompetent action. Utöver ett par ögonblick som hugger till och en medryckande sekvens när Will intar ett knökat metamfetaminlabb där han tvingas göra upp med några ruffa typer, blir dramat sällan svettigt. Förutom för Butler själv då, som gör sitt yttersta för att bära filmen på sina tunga axlar.
Och även om Butler spelar en man som brusar upp över frugans psykiska ohälsa, så är det han som i slutet av dagen är filmens behållning och som räddar den från ett lägsta betyg. Butler gör det han blivit så bra på med åren, att spela med intensitet utan att spela över. Och här gör han det tillräckligt bra för att vi ska glömma bort den undermåliga produktionen runt omkring honom. En skicklig skådis, men vars olycksaliga öde tycks vara att gestalta klumpiga och förlegade mansfigurer.
Det är mycket som backar tiden med Marc Frydmans tröttkörda manus. Det ska dock sägas att jag känner mig måttligt trygg med att denna mix av konventionell action och målande av kvinnan som hjälplös kommer att sälja dåligt.