Kupé nr 6 (2021)
Omaka par i tågkupé i Finlands Oscarsbidrag
Laura ska åka tåg till Murmansk och finner sig dela kupé med en allt annat än trevlig person. Juho Kuosmanens film tar sin tid och trots välgjord scenografi och skådespelarinsatser når den här tågfilmen inte hela vägen fram till stationen.
Cannes-festivalens logga tonar upp sig. Omedelbart är ribban satt. "Sedär, ja. Den här filmen har tydligen varit och tävlat på världens mest prestigefyllda filmfestival." Dessutom är den Finlands Oscarsbidrag, och den har 89 procent på Rottentomatoes.com.
Okej, det här har potential att vara bra. Åtminstone verkar många andra tycka att det är bra.
Inledningsvis är det svårt att greppa vad "Kupé nr 6" egentligen handlar om. Vad är intrigen, vad är drivkraften? Finska arkeologistudenten Laura (Seidi Haarla) pluggar i Moskva och ska åka på en flera dagar lång tågresa till Murmansk för att titta på hällristningar. Tyvärr kan inte hennes flickvän följa med utan Laura bestämmer sig för att åka ensam. Väl på tåget får hon dela kupé med den vodkaälskande gruvarbetaren Ljoha (Yuriy Borisov).
En stund in i filmen börjar jag förstå att Ljoha kommer spela en betydligt större roll än jag trott, och att relationen mellan Laura och flickvännen skaver mer än inledningen gav sken av.
En berättelse som kravlar sig fram
Jag ska vara ärlig: Jag älskar tåg på film. Spirited Away och Bara en natt (Before Sunrise) är två klockrena exempel på vilket fantastiskt berättarknep tåg kan vara. Filmens karaktärer är fast på en liten yta som de inte kan fly förrän resan har nått sitt mål. Det är som bäddat för intriger. Karaktärerna måste interagera med varandra på ett eller annat sätt. Så även i Kupé nr 6. Berättelsen utspelar sig troligtvis under 80/90-tal och genom att förlägga filmen några decennier tillbaka plockas möjligheten bort för Laura att sms:a och ringa sig ur jobbiga situationer. Konfrontation med kupékamraten Ljoha är oundviklig.
Tillsammans med de bådas krigslystna attityd finns de trasiga och de sönderrökta kupéerna som osar klaustrofobi och frän nikotindoft. Det är med andra ord bäddat för en intressant historia om två omaka personer som kanske (eller kanske inte) finner någon slags trivsamhet med varandra under den långa resan.
Men.
Jag har redan nämnt att det dröjer innan filmens huvudsakliga intrig är etablerad. Det är dock inte dess största svaghet utan det är tempot och längden. Berättelsen kravlar sig stundtals fram lika snabbt som en bitter dag på den transsibiriska tundran.
Snälla, ge mig en sax så att jag kan trimma ner den i alla fall 20 minuter. Den behöver verkligen inte vara 1 timma och 47 min. En spellängd på 1 timma och 27 min hade gjort underverk. Mer än så hade inte behövt för att få upp tempot till den nivå som berättelsen förtjänar. Seidi Haarla och Yuriy Borisov i huvudrollerna har fin personkemi och det finns många bra scener mellan dem, men transportsträckorna däremellan är tyvärr alltför många.
Lite bittert får jag se mig som minoriteten bland kritikerna. Kanske uppskattar du och Cannes-juryn det här mer än vad jag gjorde.