Krönika: Jag saknar den gamla Tarantino…

Nyligen hade trailern för Once Upon A Time… in Hollywood premiär. Det är, om man räknar som regissören själv väljer att göra, den nionde filmen av Quentin Tarantino. Filmen handlar om en falnande filmstjärna, spelad av Leonardo DiCaprio, och dennes stuntman, spelad av Brad Pitt. Trailern presenterar oss för typiska genrefilmer från eran, exempelvis krigsfilmer, westernfilmer och Bruce Lee-filmer.

Jag har varit ett fan av Tarantino ända sedan jag såg "Pulp Fiction" som tioåring. Jag har uppskattat alla hans filmer hittills. Därför blev jag lite förvånad av min egen reaktion på trailern, vilken skulle kunna sammanfattas med orden:

Men sluta, dåååå!

Denna reaktion följdes tätt av en reaktion som skulle kunna sammanfattas som:

Nej, nu var det inte roligt längre.

För att förstå dessa reaktioner behöver vi gå tillbaka till början.

Snacksaliga smågangsters – Tarantinos 3 (4) första filmer

Quentin Tarantino slog igenom 1992 med "De hänsynslösa". Filmen presenterade oss för coola karaktärer, som är våldsamma, handlingskraftiga och pratar om allt möjligt. Detta koncept utvecklade Tarantino sedan i Pulp Fiction, som bland annat resulterade i att stora delar av världen vet vad en Quarter Pounder with cheese heter i Frankrike. Efter Pulp Fiction kom Jackie Brown, som kanske inte var lika framgångsrik som de två tidigare filmerna, men som jag personligen tycker är en utmärkt film med underhållande och intelligent dialog.

Utöver att leka med filmernas struktur, då filmernas delar omkastas, är det mest utmärkande draget hos dessa filmer dialogen. I stort sett består dialogen av småprat och anekdoter mellan smågangsters, som gör det smågangsters gör. Jag tror Samuel L. Jackson sade det bäst i Pulp Fiction:

– […] a bunch of gangsters […] doing a bunch of gangster shit.

Jag räknar även in "True Romance" till dessa filmer, en film vars manus är skrivet av Tarantino, men som såldes och sedan regisserades av Tony Scott. Denna film innehåller en av 90-talets bästa scener när skådespelarveteranerna Christopher Walken och Dennis Hopper går en verbal boxningsmatch. Jag vill inte ge några spoilers, men Walken vinner de första ronderna överlägset medan Hopper gör en knockout i den sista.

Med dessa filmer skapade Tarantino en egen nisch. Karaktärerna är coola på ett sätt vi aldrig hade sett i film innan. Dialogen känns väldigt passande. För yrkeskriminella pratar nog inte om mord, rån och annat våld hela dagarna. Jag misstänker att de kanske inte pratar som Tarantinos karaktärer. Men Tarantino har aldrig gjort anspråk på realism och har alltid försökt måla upp en värld där alla är så coola som möjligt. Det är hans storhet.

Genrehyllningarna

Kampsportsfilmerna…

Efter "Jackie Brown" såg vi ett stort skifte i vilken typ av filmer Tarantino gjorde. Han har alltid varit en stor filmfantast. Hans tidigaste filmer innehåller hyllningar och referenser till andra filmer. Den mest iögonfallande hyllningen/referensen är kanske färgnamnen på karaktärerna i De hänsynslösa, som har hämtats direkt från Pelham 1-2-3 kapat från 1974. Men i och med Kill Bill, hans fjärde film, började han göra ganska så renodlade genrehyllningar, där i princip hela filmerna är kärleksförklaringar till Tarantinos favoritfilmer.

"Kill Bill: vol. 1" är en hyllning till asiatiska kampsportsfilmer, främst japanska sådana. I filmens klimax tar sig "The Bride", filmens huvudperson, an horder av svärdförsedda japanska skurkar. I Kill Bill: vol. 2 görs det istället referenser till kinesiska filmer, när vi får se The Bride bli tränad av en kampsportsmästare. Mot slutet av filmen återvänder Tarantino till att fokusera på dialogen, vilket är vad han gör bäst. Jag var en smula besviken på Kill Bill, då jag ville få mer sprudlande dialog från smågangsters.

B-filmen…

Sedan kom "Death Proof", som var en del av en sorts antologi kallad Grindhouse, som även bestod av "Planet Terror", regisserad av kompisen Robert Rodriguez, och ett antal fake-trailers. Hela kalaset är en hyllning till lågbudgetfilmer från 70-talet, som innehöll mycket våld och sex. Det hela var ett knasigt projekt, som gick dåligt rent ekonomiskt och som inte gick hem hos kritikerna. Själv tyckte jag det var lite konstigt att Death Proof mer eller mindre är två kortfilmer, men i stort tyckte jag om den. Dialogen var återigen underhållande och intelligent och jag är ett stort fan av Kurt Russel, som är mycket bra i rollen som Stuntman Mike.

Krigsfilmen…

"Inglourious Basterds" från 2009 är en homage till filmer som utspelas under andra världskriget. Den österrikiska skådespelaren Christoph Waltz briljerar som den sluge Hans Landa. Filmen bjuder på den bästa dialogen i en film av Tarantino sedan Jackie Brown. Scenen i den lilla källarkrogen, där det pratas om tysk film, King Kong och dialekter, är nästan lika bra som inledningsscenen där Waltz imponerar med sina språkkunskaper. Men bara nästan. Än så länge hade jag inte tröttnat på Tarantintos homages eller hans behov av att fylla sina filmer med litervis med blod. Denna film placerar jag strax under Pulp Fiction bland mina favoriter.

Westernfilmerna…

Det var med "Django Unchained" som jag kände att Tarantino borde lugna ner sig lite. Filmen är ytterligare en hämndhistoria, där Jamie Foxx spelar en före detta slav som tar hämnd på… ja, typ alla slavägare. Det är väldigt mycket våld i denna film. För mycket, tycker jag. Inte för att jag tycker det är nåt fel på filmer som innehåller våld. Men det blir helt enkelt tjatigt efter ett tag. Trots att filmen vann en Oscar för bästa manus, tycker jag att denna film, utöver Kill Bill: vol 1, har det svagaste manuset i Tarantinos repertoar. Leonardo Di Caprio känns väldigt babblig i rollen som skurken Calvin Candy.

"The Hateful Eight" är ytterligare en westernfilm. Det är dock minst lika mycket ett kammarspel och en detektivhistoria. Här tycker jag att Tarantino hittade tillbaka lite till sig själv, då dialogen och skådespelarprestationerna är riktigt bra. Jag blev förvånad när Samuel L. Jackson inte fick en Oscarsnominering.

Det är inte det att jag tycker Tarantinos genrehyllningar är dåliga filmer. För inte ens när han är som sämst, är han dålig. Problemet är snarare att hans senaste filmer främst är homages, vilket gör att allt annat kommer i andra hand, inklusive dialogen och karaktärerna.

Det var en gång en filmindustri.

När Tarantino frångick det koncept han skapat med sina första filmer, som lämnade starka avtryck i hur filmer görs idag, för att göra sina genre-hyllningar, blev jag besviken. Varför skulle han vilja göra kopior av andra filmer när han har ett eget koncept, som är så jäkla bra?

Trots detta gnäll kommer jag alltid gå och se filmer gjorda av Tarantino. För ibland får han till det med dialogen och hans historier tar nästan alltid oväntade vändningar. För en härdad filmfantast är det svårt att bli överraskad av en film och därmed uppleva att det är spännande. Tarantino har aldrig riktigt förlorat förmågan att överraska och bjuda på spänning.

Och sedan kom trailern till "Once Upon A Time… in Hollywood". Det är rätt uppenbart att denna film inte bara är en hyllning till olika genrer, utan en hyllning till Hollywood som filmindustri och drömfabrik.

Här blev det för mycket för mig. Jag vet inte om det är det att jag inte orkar se en homage till av Tarantino eller om det är det faktum att han hyllar en industri, som gör att jag blir lite trött på gamle Quentin. När jag fick se en trailer där minst tre olika genrer och hela industrin målas upp i skarpa färger fick jag en känsla av att filmen kommers att innehålla väldigt lite handling och väldigt, väldigt, VÄLDIGT mycket prat om gamla Hollywoodfilmer.

Om jag vill diskutera film går jag ut och tar en öl med redaktionen här på Filmtopp. Jag får inte vidare mycket ut av att se hollywoodstjärnor dunka varandra i ryggen och smeka Hollywood-skylten.

Men jag kommer självklart se filmen på bio. Och köpa den på DVD. Självklart. Det är fortfarande Tarantino. Typ.

Vad tycker ni om Quentin Tarantino?

Vad tror ni om kommande "Once Upon A Time… in Hollywood"?

Kommentera gärna!