Krisha (2016)

Det är thanksgiving och pensionären Krisha ansluter till sin familj hon inte sett på tio år. Snabbt förstår vi att hon fått behandling för hälsoproblem och att alla i familjen inte är lika glada över att se henne. Krisha är fast besluten att reparera de trasiga relationer hon åsamkat, men när hennes skelett kommer ut ur garderoben försvåras hennes och familjens situation.

Krisha är ett ambitiöst lågbudgetprojekt med ett väldigt spännande bild-och ljudberättande. Det är mängder med långa tagningar och imponerande kameraåkningar som gifter sig bra med filmens påfrestande soundtracktema. Det hela blir hypnotiskt och stressigt, något som ger liv i filmen som annars har en subtil stil.

Dessvärre levererar inte manuset som känns slarvigt skrivet. Precis som spännande filmer bör vara, är den första halvan smart skriven på det sätt att den inte avslöjar för mycket. Jag var ständigt fundersam kring vad som skulle hända och vem Krisha egentligen är. Krisha går runt som en tickande bomb och med spänning väntade jag på att hon skulle explodera, men dessvärre är inte smällen stor nog att lämna avtryck.

Det är inte sällan jag tycker att en film är för kort, men Krisha saknar substans. Huvudpersonen Krisha får givetvis stort fokus men ingen av de andra karaktärerna används flitigt nog att passa in i filmens melodramatiska upplösning. Dramatiska slow-motion-sekvenser på karaktärer jag inte ens kom ihåg namnet på fungerar sådär. Till stora delar lyckades inte Shults väcka de känslor han hoppats på.

Krisha är en visuellt säker film, men som brister i sitt händelseförlopp. Regissören Shults imponerar men manusförfattaren Shults har en lång väg kvar att gå.

Bäst: En köksscen har en kameraåkning som är äkta filmgodis.

Sämst: Karaktärernas relationer.