Recension: Konklaven (2024) – ”Utsökt filmatisering”

Påven är död och kroppen har knappt hunnit kallna innan arbetet med att hitta en efterträdare behöver påbörjas. Kardinal Lawrence (Ralph Fiennes) är den som blivit ålagd att leda gruppen av över hundra kardinaler när de nu innesluter sig i en konklav som de först får träda ut ifrån när de lyckats rösta fram en ny påve bland dem.

Lawrence är högst motvillig inför sitt uppdrag då han genomgår en personlig troskris, men tar sig trots allt an det för att hedra sin avlidne vän och läromästare.

Inte heller kommer hans arbete underlättas av att männen – för visst är det bara män – han har plikten att leda genom denna process alla representerar olika fraktioner av den katolska tron och de räds inga medel för att själva kunna gå vinnande ur röstningsprocessen.

Under de efterföljande dagarna kommer således kyrkans mest uppburna instans förvandlas till något som i dess värsta stunder efterliknar Paradise Hotel. Hemliga pakter, lömska tjuvknep och dolda hemligheter, inga metoder tycks vara för ohederliga i denna politiska maktkamp om det mest hederliga ämbetet. Mitt i denna storm står Ralph Fiennes ensam då han, med en alltmer växande frustration, måste navigera kardinalerna och i förlängning hela kyrkan fram tsiill ett val som kommer vara avgörande för dess framtid.

”Stöpt i formen av en politisk thriller”

Edward Berger (På västfronten intet nytt) är den som står för filmatiseringen av Robert Harris hyllade bok med samma namn, och han har gott om högoktanig draghjälp framför kameran. Förutom Fiennes hittar vi bland andra Stanley Tucci som en liberal, mer modern katolik som tydligt går i clinch med de mer konservativa kandidaterna Tedesco (Sergio Castellitto) och Adeyemi (Lucian Msamati).

Bland förhandsfavoriterna till posten finns även den amerikanske, fulspelande Tremblay (John Lithgow) som inte drar sig för att använda tjuvknep för att få vågskålen att väga över till hans fördel. Lägg därtill det plötsliga tillskottet av en ny och okänd kardinal (Carlos Diehz) och en tystlåten men ständigt närvarande nunna (Isabella Rossellini) som tycks bära på mer information än vad hon ger sken av.

”Konklaven” är en alldeles utsökt berättelse om tro och ideal i ögat av samtidens ständigt föränderliga kraft stöpt i formen av en politisk thriller. Metodiskt och förföriskt lägger den grunden för ett fängslande kammarspel inom det sixtinska kapellets väggar, väggar som återskapats med imponerande scenografisk detaljrikedom.

Det är imponerande, sättet som filmen håller flertalet grytor av spänning hela tiden småputtrande och där vi som publik hålls på halster inför dess hemligheter. Ett ständigt skimmer av melankoli och pessimism vilar över filmen, däri kyrkan står inför ett vägval som inte ens de mest uppburna männen, vars uppgift är att agera ledstjärna åt omvärlden, tycks vara säkra på vad de ska stå för.

”Fiennes passar som handen i handsken för rollen”

Frågor om traditionell tro i en modern värld och kyrkans roll i den lyfts på ett passande sätt, även om de mer teologiskt fascinerande tittarna riskerar att bli besvikna, då filmen viktar mer åt hållet av en politisk thriller än det av en religiös vägvandring i det inre. Varje bildruta, stråkdrag och replik känns noga övervägd i Konklaven som bjuder på ett hänförande foto i all sin enkelhet.

Fiennes passar som handen i handsken för rollen som den återhållsamme ställföreträdaren befinnandes mitt i stormens öga, ålagd ett uppdrag han brottas med sig själv inför medan han trots detta vill tjäna sin kyrka till det bästa av hans förmågor. Förstämd och betänkande i sitt uppträdande känns det verkligen som att världens vikt ligger på hans axlar i och med uppdraget som blir mer och mer allvarstyngt för varje passerande minut.

Om man ska strössla lite smolk i filmens annars skimrande bägare så framförs filmens sista akt måhända med lite väl mycket dramatisk pompa och ståt, något som understryks av ett sista avslöjande som fick mig att grymta av skepsis.

"Konklaven" har svensk biopremiär 20 december.

LÄS OCKSÅ: Kritiker hyllar ”perfekt utformad thriller” med Ralph Fiennes i huvudrollen