Koko-di Koko-da (2019)

Tre år efter att deras åttaåriga dotter plötsligt avlidit beger sig Elin (Ylva Gallon) och Tobias (Peter Belli) ut för att campa i skogen. Tragedin har lämnat djupa sår och utflykten känns mest som ett desperat försök till att komma varandra närmare igen. När tältet väl är uppe och natten gör sig påmind, skall en ny tragedi äga rum. Tre märkliga figurer, som ser ut som att de lajvar cirkusfolk, börjar terrorisera och förnedra dem.

Svettig vaknar Tobias upp – var det bara en dröm? Nej, paret har hamnat i en märklig tidsloop där de återupplever samma kväll och stegvis försöker övervinna sina förövare. Typ som en svensk bizarro-version av Happy Death Day.

Filmens mest minnesvärda scen är en skuggteater.

Johannes Nyholms långfilmsdebut Jätten blev en kritikerfavorit och belönades med tre Guldbaggar (bland annat Bästa film och Bästa manus). Att Koko-di Koko-da kommer få samma varma bemötande känns inte särskilt troligt. Även om den återkommande mardrömmen/alternativa verkligheten/prövningen är en intressant allegori för sorgens klor, känns Måndag hela veckan-konceptet känns lite väl uttjatat vid det här laget.

Men det finns givetvis en del intresseväckande scener och själva hantverket går det inte att klaga på. Särskilt fängslande är skuggteatern om kärlek, sorg och död, som vi får ta del av vid ett tillfälle. Problemet är väl mest att filmens struktur upplevs som smått uttröttande – trots sin ringa speltid. För mycket tid läggs på att återuppleva för få nyanser i de alternativa mardrömsskildringarna.

Med det sagt väntar jag med spänning på vad Johannes Nyholm kommer att ta sig an näst. Han är utan tvekan en filmskapare med mycket att erbjuda.