Recension: Knyckertz & snutjakten (2023)

År 2021 fick familjen Knyckertz en julkalender som gick hem både hos barn och vuxna. Nu har serien ganska exakt två år senare ynglat av sig en biofilm i Knyckertz & snutjakten, även den under regi av Leif Lindblom. När vi återser den kriminella familjeligan är de mitt uppe i att stjäla kejsarinnan Farah Dibas diadem från ett hårt bevakat museum, men kuppen går snett och slutar med att de åker fast. 

Åtta månader senare går mamma Fia (Nina Zanjani), pappa “Bove” (David Sundin) och dottern “Kriminellen” (Paloma Grandin) i terapi för att hålla sig på den laglydiga sidan. Men när Fias inspärrade mamma knäcker plan för hur de ska kunna stjäla diademet med hjälp av familjens begåvade hund Snuten, blir det svårt att inte falla tillbaka i gamla vanor. Sonen Ture (Axel Adelöw) – som aldrig begripit sig på familjens kriminella begär – ställs inför svåra val när han fortsätter att trotsa deras ohederliga sätt att vara på. Särskilt när en okänd kvinna dyker upp och påstår att Snuten är hennes en gång i tiden borttappade hund som hon nu vill ha tillbaka.

Lyser med sina höga ambitioner

Med LasseMaja-filmerna och de om Nelly Rapp har Sverige höjt sin ribba för barnvänliga familjekomedier, och alldeles nya Knyckertz & snutjakten håller i den starka trenden. Liksom de andra produktionerna är det här en som lyser med sina höga ambitioner och sitt visuella hantverk, från kostym och regi till kameraarbete och digitala effekter; utan att övergöra det, så har varje bildruta något som känns stilistiskt och tilltalande. 

Det märks också att man haft väldigt kul när man gjort Knyckertz & snutjakten och vågat ta ut de konstnärliga svängarna på flera plan för att sätta ihop något som rymmer både barnslig värme och vuxen cynism. Sammantaget lyckas filmen med konststycket att göra något som kommer gå hem hos de små, samtidigt som den har det där lilla vrickade och lätt skrämmande som gör helheten tilltalande även för vuxna. 

Lite för krokig väg framåt

Det som i mitt tycke saknas för att Knyckertz & Snutjakten ska nå hela vägen fram är en rakare sträcka mot målet. Familjens stora heist som en gång för alla ska låta dem knycka det dyrbara diademet kantas med flera spår runt omkring. Vi spenderar mycket tid med konstapeln Paul Isman (Claes Malmberg) som betuttar sig i kvinnan som påstår sig vara Snutens riktiga ägare. Parallellt med att han utreder fallet distraheras vi också av två mystiska, tjuvaktiga tvillingar. Utan någon större tydlighet om varför förföljer de Ture, och vi kan gissa att de vill åt Snuten. Det här spåret är om än lite vagt fortfarande väldigt kul – de två barnen som spelar dem är väldigt välcastade och charmiga. 

Vidare ges vi heller aldrig någon närmare förklaring till varför det är just Farah Dibas diadem som de ska stjäla, förutom att det är värdefullt då. Känslan är inte att Knyckertz drivs av att tjäna pengar, utan snarare kickarna som kommer med själva stjälandet. Även om diademets symboliska värde kanske läggs fram så glöms det bort någonstans på vägen, vilket gör det svårare att förstå vikten i att lyckas.

En krokig framåtrörelse och saknaden av emotionell vikt i själva kuppen gör att finalen aldrig blir riktigt vad jag hade hoppats på. Men till det stora hela är “Knyckertz & snutjakten” en högst förtjusande, lekfull och kompetent film som barnfamiljer kommer att roa sig mycket åt. 

“Knyckertz & snutjakten” har premiär på fredagen den 1 december. Du bokar dina biljetter på Filmstaden.