Knives Out (2019)
Högklassigt skådespeleri och smarta tvister i pusseldeckare med politiska undertoner.
Att regissören/manusförfattaren Rian Johnson kan svarva ihop snåriga intriger vet alla som sett filmerna Brick (2005) och Looper (2012). Regissören fortsätter på samma spår i den löjligt stjärnspäckade pusseldeckaren Knives Out, där han sätter en välbärgad och dysfunktionell amerikansk familj under luppen i en fyllig whodunnit-historia, som kontextualiserat med tydliga politiska undertoner.
Han sitter där, i periferin, och iakttar polisduons (LaKeith Stanfield och Noah Segan) utfrågning av familjemedlemmarna. Det dröjer dock inte länge förrän han - detektiven Benoit Blanc (Daniel Craig) – går in och fullständigt tar över utredningen av vad som ser ut att vara ett solklart självmord. Han har ett sug efter sanningen som inte går att trycka tillbaka.
Den som har dött är familjens överhuvud, Harlan Thrombey (Christopher Plummer). Barnen och de övriga familjemedlemmarna är förbryllade. Vad hände egentligen den där natten efter att familjen firat Harlans 85-årsdag?
Det kryllar av A-listade skådisar.
Så vecklar en smart och ruskigt underhållande pusseldeckare ut sig, med en handling som ständigt håller publiken gissande. Vi lär oss om de olika inblandade individerna (de är nästan för många för att lista här) och deras eventuella motiv. Det kryllar av A-listade skådisar som agerar mot varandra under ett och samma tak i drygt två timmar. Speciellt förtjust blev jag i Ana de Armas, Daniel Craig och Chris Evans. Alla tre storspelar med sina egna givna förutsättningar.
Efter att Rian Johnson med blandat resultat regisserat Star Wars: The Last Jedi (2017), tycks regissören nu vara tillbaka på den spelplan där han är som allra bäst. Med hjälp av sin återkommande medarbetare – fotografen Steve Yedlin - har Johnson gjort en tonsäker film som är säker på vad den vill: att dekonstruera en nutida amerikansk kärnfamilj. Lite som Get Out (2017), fast med något sämre resultat.
Det är en spännande vision, särskilt i en whodunnit-deckare. Dock är jag osäker på om Rian Johnsons sätt att kontextualisera filmen för att få den att passa in i vår tid, verkligen gynnar denna vision. Filmen innehåller en hel del övertydliga och inte så värst kontroversiella politiska undertoner. Dessa kommer tilltala vissa tittare och förarga andra. Personligen är jag i filmsammanhang trött på att bli knäppt på näsan, men det är upp till var och en att bestämma hur man vill tolka filmens budskap.