Recension: Kneecap (2024) – en av de bästa upplevelserna på Way Out West

"Kneecap" är en dramakomedi om en rap-trio med samma namn. Redan i den första scenen kastas vi in i en värld där våran protagonist döps i vad som misstänks vara ett IRA-läger ute i skogen. Detta sätter tonen med en påminnelse om den ständiga misstänksamhet som irländska nationalister har levt med, vilket har format våra huvudkaraktärers uppväxt.

Filmen kretsar nämligen kring Naoise Ó Caireallain, Liam Óg Ó Hannaidh och JJ Ó Dochartaigh, de tre medlemmarna i det verkliga bandet Kneecap. Namnet är inspirerat av den form av tortyr, ”kneecapping”, som Irlands motståndsrörelse gjort sig kända för att använda. Filmen skildrar alltså inte bara en rap-trio, utan också den politiska och sociala kontext som över lång tid format deras musik och deras identitet.

"Paralleller i Kneecap kan dras till våra svenska samer"

Liam och Noise är barndomsvänner som båda lär sig att tala irländska av Arlo, (Michael Fassbender) Liams pappa. Arlo är en känd bilbrännare och kommer att iscensätta sin egen död för att undkomma fängelsestraff för sina dåd. I en scen ser man hur pappa Arlo säger till sin son: ”Every word of Irish spoken is a bullet fired for Irish freedom”.

Att Arlo påverkat sin son till att bli en lagbrytare ser man tidigt då Liam blir arresterad, men vägrar i intervjun med polisen att prata engelska. Det är på den vägen som Liam träffar JJ, en lärare på ett högstadie. Under förhöret hjälper JJ Liam att undvika att åka fast för ett narkotikabrott genom att gömma den anteckningsbok som är bevis i målet. Anteckningsblocket innehåller förutom droger även raptexter, vilka ligger till grund för den första skivan som trion sedan spelar in. Bandet börjar sedan att turnera med sina låtar, och en kamp för språket blir allt mer viktig i berättelsen. 

Det Irländska språket och det utsatthet många ungdomar känner av under den tid som Liam och Noise växer upp är central i berättelsen. Det har tydligt format dem båda och de bedriver en närmast guerillaliknande krigsföring mot britterna genom civil olydnad, vägran till samarbete med polisen och att inte använda det språk som britterna infört. Paralleller kan såklart dras till andra marginaliserade ursprungsbefolkningar som inte har gjort ett våldsamt motstånd, som våra svenska samer. 

"Inte en tråkig stund"

Min upplevelse av Kneecap var inte vad jag hade förväntat mig. Den slog rot i mig och fått mig att reflektera över både mitt eget språks kulturella värde, men även de svårigheter olika folkgrupper har fått gå igenom historiskt sett. Den här sortens tankar är kanske inte det som man är ute efter när man ser en komedifilm med rappt tempo, men i det här fallet är det mycket välgjort och nyanserat i den mån det är politiskt. Vad käller humordelen är det en underhållande film med några klara komiska höjdpunkter men det är inte vad jag skulle kalla en skrattfest där man måste torka tårar från kinderna. Filmen går dock fort och jag har inte en tråkig stund. Att det bandet som filmen handlar om är riktigt trevliga att lyssna på skadar ju inte heller. 

Det finns mycket positivt med "Kneecap" men vad som hindrar den från högsta betyg är att narrativet ibland spretar. Flera av karaktärerna känns snarare som att de bidrar till själva settingen än att tillföra något betydelsefullt. En handlingsdrivande scen kan i nästa stund visa sig vara en återvändsgränd, men detta lyckas på något sätt bidra till att filmen känns rå och bångstyrig. Precis som bandet Kneecap. 

Summan är en upplyftande film med många ämnen som verkar vara ständigt centrala i vår värld. Den är en kaotisk, rolig och upplyftande men också en ostrukturerad hyllning till den Irländska kampen för sitt språk, frihet och identitet. 

Linnéa Öqvist