The Body (2012)
Den framgångsrika företagskvinnan Maykas kropp försvinner från bårhuset samma dag som hon dött av en plötslig och mystiskt orsakad hjärtinfarkt. Hennes yngre make (Hugo Silva) kallas till bårhuset på förhör av en stenhård kommisarie (José Coronado) med kammad välmående mittbena och blazer. Maken är med rimliga själ huvudmisstänkt för att först ha mördat sin förmögna hustru och sedan rövat bort henne från bårhuset för att kringå risken att dödsorsaken ska avslöjas under obduktionen.
Frågan är dock om allt verkligen är så enkelt och glasklart som polismannen verkligen tror. Snart vevas en klassisk och spännande historia om mord, kärlek, girighet och lögner igång.
Filmen är till största del mycket underhållande. Snabba vändningar, snygga tillbakablickar och spännande intriger avlöser varandra i högt tempo. Personligen har jag nästan alltid svårt för tillbakablickar i film eftersom jag upplever att de förstör flödet. De känns som billiga knep för att ge snabba förklaringar till varför saker sker eller som lata metoder för att förklara en karaktärsbakgrund och varför denne reagerar som han eller hon gör i nästa emotionella stund.
I The Body funkar det ändå, det passar filmens höga tempo och paradoxala ”no-brainer” stuk. På tal om ”no-brainer” kom jag att tänka på ett en brist med filmen, som man bara måste köpa för att gilla den. Filmen är konstruerad på så sätt att åskådaren ska undra men aldrig fundera. Börjar man luska lite i historien känns den snabbt väldigt bräcklig och ologisk.
Det huvudsakliga problemet med The Body är att upplösningen känns alldeles för otrolig och för konstruerad. Det som skulle kunna vara en stark ”aha-upplevelse” faller i mina ögon pladask. Det blir mer som en parodi på en Agatha Christie-uppgörelse än den skarpa vändning som förväntas. Tråkigt! Men med tanke på den tidigare page-turner-underhållningen och nöjet att se Belén Rueda (Barnhemmet), med sin särskilda charm, i rollen som Mayka får filmen en trea i betyg, en svag sådan, men likväl en trea.