Kingsman: The Golden Circle (2017)

Den skoningslösa 50-talsnostalgikern och knarkdrottningen Poppy (Moore) har onda planer. Då Kingsman är ett hinder för hennes planer, utplånar hon hela organisationen. De enda som överlever attacken är Eggsy (Egerton) och hans pålitlige medarbetare Merlin (Strong). Återigen är dessa två de enda som står i vägen för en maktgalnings planer. Det visar sig dock att det finns hjälp att finna i USA, i form av en liknande organisation. Tillsammans med sina amerikanska bundsförvanter ger de sig ut i världen för att bekämpa terror på en global nivå.

LÄS OCKSÅ: Recension: Kingsman: The Secret Service (2015)

Tankarna går lätt till Indiana Jones-filmerna (de tre första i alla fall), med vilka Steven Spielberg återupplivade det populära matinéäventyret från Hollywoods gyllene era. På samma sätt har regissör Vaughn presenterat oss för en hjälte som bär många likheter med James Bond, fast med en komisk twist och actionsekvenser som inte ens Bond-filmerna kan mäta sig med.

Till strukturen är det inte mycket som skiljer Kingsman: The Golden Circle från en Bond-film. Den största skillnaden finner man i de lustiga detaljerna. Medan en Bond-skurk gömmer sig i en bas under vattnet eller i ett berg, gömmer sig Poppy i gamla ruiner i djungeln. Twisten kommer i form av att hon förvandlat ruinerna till en hyllning till 50-talsnostalgi, som har en amerikansk diner, en bowlinghall och en teaterscen där Elton John, som spelar ”sig själv”, tvingas spela låtar han inte ens tycker om. Detta är en underbart parodisk variant av Bond-skurkarnas flådiga högkvarter. På ett av sina uppdrag måste Eggsy placera en sändare på en skurks flickvän. Denna sändare placeras med hjälp av en kondom han sätter på fingret, som måste placeras i en slemhinna. Detta är en kul pik mot James Bond, som sitt kvinnotjusande till trots, aldrig så mycket som nämnt en kondom.

Actionsekvenserna fortsätter att hålla hög klass. Det som särskiljer Vaughn från många andra actionregissörer är hur han placerar oss åskådare. Medan många förlitar sig på skakig kamera och snabba klipp, vet vi alltid exakt vad som händer, trots att actionsekvenserna ofta har ett rappt tempo. Den sekvens som gjorde Kingsman: The Secret Service till en så minnesvärd film var scenen i kyrkan, där Vaughn använder denna teknik för att ge oss en av de mest intensiva actionsekvenser jag någonsin sett. Han ger oss en liknande sekvens även i denna film. Den är dock långt ifrån lika imponerande.

Kingsman: The Golden Circle är en klart godkänd actionkomedi. De komiska bitarna fungerar minst lika bra som i första filmen. Elton John, som alltså spelar ”sig själv”, är troligtvis det roligaste i filmen när han, iklädd en papegoje-dräkt, har fått nog och löper amok. Det är när det kommer till actionsekvenserna som filmen hamnar i den där gamla uppföljar-fällan; de känns lite som upprepningar och kan inte mäta sig med första filmen. Dessutom dras fokus från den engelska gentlemannen till den amerikanska cowboyen i den här filmen. Och den engelska gentlemannen är en viktig del av Kingsman som koncept. Som Harry (Firth) säger i första filmen: ”Manners maketh the man.” Detta citat yttras även i denna film, men som en sorts parodi på sig själv. Och denna parodi fungerar inte i sammanhanget.

När jag går och ser en actionfilm på bio ska det inte mycket till för att jag ska bli nöjd. Jag tyckte till exempel att Fast & Furious 8 var en klart godkänd actionrulle. Jag förväntade mig att se biljakter, bil-race, exploderande bilar och diverse andra fartfyllda sekvenser med bilar. Och det var precis vad jag fick. Jag var nöjd. Det är lite så jag känner för Kingsman; The Golden Circle; jag är nöjd. Samtidigt är en liten del av mig besviken, eftersom det känns som att Matthew Vaughn har mer att ge.

Bäst: Pikarna mot James Bond

Sämst: Uppföljar-misstagen