Katie Says Goodbye (2016)

Katie bor i ett litet samhälle någonstans i den amerianska södern där hon jobbar som servitris på den lokala vägkrogen. Eftersom lönen där inte räcker till för att spara till sin dröm om att flytta till San Francisco så väljer hon även att prostituera sig, både till män från trakten och förbipasserande lastbilschaufförer. Katie är en av de mest naiva människorna som vandrar på denna jord, för trots all misär i hennes liv har hon alltid ett stort leende på läpparna. Det ska dock visa sig att människor kan vara grymmare än hon nånsin kunnat föreställa sig vilket gör att till och med hennes världsbild får sig en ordentlig törn och hon får allt svårare att hålla uppe sin positiva fasad.

Det finns en stor risk att en film som denna bara blir en klyschig orgie i misär. Hade vi inte haft några karaktärer att känna sympati för så hade det säkert blivit så också. Nu har vi ju som tur är Katie, gestaltad på ett fantastiskt sätt av Oliva Cooke. Till en början känns hon visserligen naiv bortom trovärdighet, men ju mer jag lär känna henne under filmens gång desto mer känner jag för henne. Olivias insats har redan uppmärksammats med ett fåtal priser, vilket inte är tillräckligt många enligt mig.

Filmens handling är, om man förenklar, en kamp mellan gott och ont där Katie representerar det goda och oskuldsfulla som bombarderas av ondska. Sedan har regissören Wayne Roberts tillfört en komplexitet till filmen genom att ge Katie en del mörka sidor samtidigt som flera av filmens förövare fått vissa sympatiska sidor. Detta skänker filmen en nödvändig balans för att inte handlingen ska bli för klyschig.

Katie Says Goodbye är en imponerande regidebut av Wayne Roberts. Det ska bli mycket intressant att se hans kommande projekt Richard Says Goodbye och framförallt att se om de två filmerna delar något mer än snarlika titlar.

Filmåret 2018 har dragit igång på riktigt, men har du verkligen sett allt bra som kom förra året? Ta en titt på denna lista för att se om det är något du missat.