Recension: Karusell (2023)

Jag har en väldigt personlig relation med Liseberg. Mina minnen från nöjesparken har kantats från tidigt från barndomens bekymmersfria dagar fram till första mötet med vad som skulle bli min fästman. Tillsammans har han och jag både vunnit på chokladhjulet, köpt fula foton på oss själva när vi åker i Balder och beskådat både Lisebergs romantiska julbelysning samt myriaden av pumpor runt Halloween.

Därför kändes det extra spännande när denna, för mig, lyckliga plats blir scenografin för en rad groteska mord! För kompisgänget som vunnit en natt helt för sig själva i den gröna kaninens nöjesparadis går solen ner en allra sista gång när skriken av förtjusning i karusellerna övergår till skrik av fasa.

"Som en konsert där bandet inleder med sin största hit"

Ända sedan "Feed", som kom 2022, droppar svenska slashers med maskerade mördare in på rullande band. För blott några dagar sedan kunde vi se Konferensen på Netflix och nu kan vi snart då alltså även se Karusell på biograferna.

Om man som jag har spelat tv-spelet Until Dawn så kan man nysta i varifrån Karusell har fått inspirationen till sin berättelse. Och även om man inte har det så skulle jag nog inte vilja påstå att manuset känns nytänkande, och ”twisten” som avslöjas längre fram får knappast klockorna att stanna med hur spännande eller invecklat allt egentligen låg till. Men om jag ska försöka komma på en framgångsrik slasher där jag någonsin känt någon form av häpnad så står jag faktiskt tomhänt. Att manuset är lite torftigt är inte unikt för genren, men jag kan väl få drömma om att dagen kommer då vi får ett smart och knivskarpt blodbad på biograferna?

Något som inte heller känns unikt är filmens ”poster child”, nämligen mördaren själv. Med mörkblå overall och vitt ansikte så tänker jag redan på Michael Myers, fast nu har han söta flätor i håret. Så fort den bilden befäste sig i mitt inre kunde jag inte släppa tanken och det blev tyvärr lite för komiskt emellanåt.

Kreativiteten för dödsscenerna tar sitt allra sista andetag exakt samtidigt som filmens första offer. Jag blev rejält sjövild när blodet flög tvärs över hela Liseberg och kände mig fullkomligt övertygad om att det skulle bli ett riktigt rejv av blod och äckel! Tyvärr blev det som att gå på en konsert där bandet inleder med sin allra största hit och resten av låtarna är sådana som aldrig tog sig till topplistorna. Det är verkligen synd då Liseberg med sin scenografi och rekvisita säkerligen har otroligt mycket mer att bjuda på än de tama dödsscenerna som likväl hade kunnat filmats inne på McDonalds.

Slasher-Einsteins i nöjesparken

Något som däremot är väldigt enastående och som jag vill ge försiktiga applåder åt med höjda ögonbryn, är hur otroligt intelligenta och ”resourceful” dessa slasher-Einsteins till ungdomar är i sin kamp för överlevnad. Istället för att muttra ”nej, nej, gå inte in där!” för mig själv så kommer kidsen på detaljrika idéer om hur de ska ta sig ur dödsparken med liven i behåll. Faktiskt är de så smarta och svåravlivade att det blir lite långtråkigt. Jag känner mig otroligt sadistisk som undrar om inte nästa offer till pöbeln som ser på filmen ska få sin blodsutgjutelse snart.

Jag uppskattar det djupt ur ett perspektiv där vi alla äntligen får svar på frågan ”hur hade filmen slutat om alla inte var totalt dumma i huvudet hela tiden?”, vilket är otroligt tillfredsställande, men samtidigt är det inte spännande längre. Är slasher-offer helt enkelt bara befängda och lättmördade för vår lilla skull? Det är tacksamhet som jag inte var beredd på att känna i dag, eller någonsin.

Skådespeleriet är, i vanlig svensk anda, högst medelmåttig och teatralisk. Jag är inte förvånad men jag är besviken på att vi som land inte kan landa i något som känns som en trovärdig dialog framför kameran. Jag kan se mellan fingrarna hur meningsutbytena för sig, men det är mindre förlåtligt att jag inte kan känna av någon rädsla från karaktärerna. Att bli jagad av någon med en yxa borde framkalla mer än stress och andfåddhet. Det finns inga stora ansiktsuttryck eller tårar som rullar med darrande underläppar som ger någon som helst indikation på att det upplevs någon som helst dödsångest.

Jag vet att skådespelarna gör sitt bästa och felet inte bara vilar på deras axlar. Det finns regissör och sminköser som behöver ta ett steg in och göra sitt jobb.

"Förtjänar en välputsad Oscar"

Den som förtjänar en välputsad Oscar med sitt inristade namn på är filmfotografen, Andres Rignell. Det låter som en dröm att få chansen att bokstavligen låta Liseberg skina från sina bästa sidor och det är en chans som inte har slösats bort. Alla mina vurmande känslor för filmen kommer helt och hållet från hur delikat filmad den är och fingertoppskänslan för färg och vinklar är ”on point” som en rak och självsäker linje genom hela filmen. Jag ville hela tiden gestikulera en ”chef's kiss” så fort det lektes lite extra med kameran.

Karusell som film må inte vara mer än en häst som åker runt, runt i en cirkel men det är ju fortfarande en åkattraktion som är seglivad och har roat många i åratal. Filmen är knappast någon Valkyria men den förtjänar ändå sin plats på ett nöjesfält. Vem som helst med ingalunda förväntningar som är tillräckligt lång för att få åka med kan säkert tycka att det var mysigt så länge det varade, och så känner även jag.

"Karusell" har biopremiär den 20 oktober.