Kapernaum (2018)

12-årige Zain sitter i ungdomsfängelse i Beirut för att ha knivhuggit en man. Han tänker ställa sina föräldrar inför rätta för att över huvud taget ha fött honom. Därefter backar sedan Kapernaum bandet och berättar historien om hur allt gick så fel för Zain. Hur illa hans föräldrar behandlat honom och hans syskon. Och även om hur han träffar den illegala kvinnliga immigranten Rahil som kämpar för att ta hand om sin son i en fattig kåkstad.

Filmer om barns eländiga uppväxter är svåra att inte bli berörd av. Kapernaum är inget undantag. Helt berättat ur Zains ögon och effektfullt inspelad under sex månader i Beirut, fångar filmen stimmet, eländet och smutsen på de sämre gatorna i staden. Första utkastet ska enligt regissören Nadine Labaki ha varit runt 12 timmar långt och sedan klippts ned under en två års period.

Det är svårt att dramaturgiskt djupanalysera en film som "Kapernaum". Som berättelse är det snarare en enda lång kedja av händelser som leder fram till Zains rättegång. Han tar hand om barn, springer ärenden, snor, säljer droger och kämpar för det dagliga brödet. Med tanke på hur berättelsen konstant går i ett är det inte konstigt att regissören Nadine Labaki från början hade en film på 12 timmar. Det är lite som en metafor för det långa eländet som dessa barn lever i. Inte något som kan tidsbegränsas.

Kapernaum för tankarna till andra liknande filmer som Lion och Guds stad. Och i deras mäktiga sällskap hör den hemma. Den går allt djupare ned i svärta, men är ändå inte rädd för att då ännu en gång kasta omkull allting. Det är ett mäktigt porträtt om barns elände på så många ställen i världen, också kopplat till föräldrarnas oförmåga att kunna göra något åt det. Under ett tal i filmen begråter sig pappan över den olyckliga lott han tilldelats i livet. Och sen delar han tyvärr ut samma olyckliga lott till sin son. Likt en mardröm som bara fortsätter att upprepa sig.

"Kapernaum" var Oscarsnominerad och här kan ni se listan över vilka filmer som vann på årets Oscarsgala.