Julieta (2016)
Julieta Arcos har packat väskorna för att lämna Madrid för Portugal, men efter att ha stött på en gammal bekant tvingas hon ställa in resan för att ta itu med sitt plågade förflutna. Framförallt måste hon reda i händelserna som ledde fram till sin dotters frånvaro.
Jag slås ganska direkt av två saker. För det första är filmen otroligt välgjord, Almodóvar får en att njuta av hans känsla för detaljer. För det andra dyker färgerna rött och blått upp konstant. De är som symboler genom hela filmen och får en att fundera över möjliga anledningar bakom användandet av röda och blåa detaljer i form av kläder, bilar, väggar o.s.v..
LÄS OCKSÅ: Spaniens 3 bästa thrillers
Foto: El Deseo
Almodóvars influenser är härligt utspridda. Manuset är baserat på tre noveller av Nobelpristagaren Alice Munro, men det går också att se spår av Patricia Highsmiths författarskap (som t.o.m. en karaktär i filmen noterar), i synnerhet i användandet av miljöer från The Talented Mr. Ripley. Även Hitchcock går att ana. En del av filmen utspelar sig nämligen på ett tåg och ibland påminner Alberto Iglesias ständigt närvarande musik om Bernard Herrmanns. Något som gör att filmen ibland känns som en thriller trots att jag tveklöst skulle klassa den som ett tungt drama.
Sätter man ihop allt; Almodóvars regi, Iglesias musik och samtliga skådespelares fantastiska insatser, så är det svårt att inte fastna för Julieta. Det är emotionellt gripande och blir aldrig tråkigt. Filmen är berättad från den äldre Julieta (Emma Suaréz) och vi får genom återblickar se hur allt blev som det blev. Flashback-scenerna utgör större delar av filmen, men de känns inte alls som den berättar-gimmick de kan göra i andra filmer.
Julieta är dock ingen perfekt film. Jag hittar lite störningsmoment här och var. Ibland går berättartempot exempelvis lite för fort och Almodóvar hade enkelt kunna klämma in en halvtimme till. Framförallt tänker jag på två nyckelscener, som hade potential att verkligen gå rakt in i hjärtat, men istället hinner jag knappt reagera. Vi får en förklaring till varför Julietas dotter Antía agerat som hon har gjort, men jag önskar att vi hade fått veta mer, att Almodóvar hade grävt djupare i det spåret. Men med det sagt så finns det inte mycket mer att klaga på. Julieta är ett starkt drama som man ska se på en så stor skärm som möjligt för att verkligen uppskatta.
Bäst: Att en så pass dialogdriven film ändå är så visuellt slående.