Judy

Judy (2019)

  • 1 tim 58 min
  • Drama
Uppdaterad 03 februari 2020 kl. 14:23 | Publicerad 08 oktober 2019 kl. 18:00
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Renée Zellweger är fenomenal som Judy Garland.

Skådespelaren, showartisten och Hollywood-ikonen Judy Garland har för evigt satt sitt avtryck i film- och underhållningsvärlden. I Rupert Goolds film Judy får hon liv genom Renée Zellweger, som gestaltar legendaren på ett rakt igenom övertygande sätt. Goold har valt att koncentrera sig på slutskedet av Garlands karriär, när hon 1968 gjorde ett antal utsålda konserter i London. Ett smart drag som får filmen att kännas kompakt och fokuserad.

  • Regi:
    Rupert Goold
  • Manus:
    Tom Edge och Peter Quilter (pjäsen End of the Rainbow)
  • I rollerna:
    Renée Zellweger, Jessie Buckley, Finn Wittrock, Rufus Sewell, Michael Gambon, Darci Shaw m.fl.
Renée Zellweger i rollen som Judy Garland.
Renée Zellweger i rollen som ikonen Judy Garland. Foto: Scanbox Entertainment

Det börjar med en tillbakablick. Tonårsflickan Judy (Darci Shaw) ska precis provfilma för rollen som Dorothy i mästerverket Trollkarlen från Oz (1939). En producent gör det klart för henne att konkurrensen är stenhård, att det alltid kommer att finnas någon som är sötare än Judy. Vad som särskiljer henne från de övriga är dock rösten - den som kommer att cementera hennes nästintill ouppnåeliga status i film- och underhållningsvärlden.

Vi hoppar till 1968. Judy (Renée Zellweger) har en extremt framgångsrik karriär bakom sig, men befinner sig numera i ett sorts ingenmansland. Hon är i en tvist med exmaken gällande vårdnaden av sina barn, har alkoholproblem och knaprar piller. Hon får inga roller på grund av sitt tillstånd och tvingas därför uppträda på mindre scener med barnen för att få ihop till brödfödan.

I London finns möjlighet att tjäna pengar.

När Judy får ett erbjudande om att åka till London för att genomföra ett antal shower kan hon inte tacka nej. Britterna avgudar henne fortfarande och hon har ett gyllene tillfälle att utnyttja sin stjärnglans. Barnen får stanna i USA medan hon sticker iväg för att tjäna ihop pengar.

Detta är ingen film om en artist som ska göra en storartad återkomst till rampljuset. Judy är istället en film om en mors mödosamma strävan att få återförenas med sina barn. För att det ska ske måste hon får ordning på sitt liv. Alla hennes uppträdanden på London-klubben – förutom ett i slutet av filmen – inger känslan av att hon gör dem för att hon måste, inte för att hon vill.

Renée Zellweger ingjuter sorg, ömhet och osäkerhet i sin tolkning på ett fullkomligt övertygande sätt. Dessutom är det bara att kapitulera inför hennes sångröst och hur elegant hon genomför varje sångnummer.

Här och där flikas det in tillbakablickar, från Judys tid som tonåring. I dessa skildras hur hon berövade sin barndom och tappade bort sig själv bland otaliga filminspelningar och vuxna med orimliga krav. Tillbakablickarna är korta och fragmentariska, men erbjuder ändå kontext till den Judy vi följer 1968. Det blir därmed svårt att tolka filmen som något annat än en skarp skärskådning av kändisskapets baksidor.

"Judy" platsar in på vår lista över årets bästa filmer som du kan spana in här!

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL