Joy (2015)
Joy är en frånskild småbarnsmamma som sliter med att få livspusslet att gå ihop.
Plötsligt en dag får hon en briljant idé till en helt ny typ av städmopp och kommer i kontakt med Neil Walker (Bradley Cooper), som producerar TV-reklam. Det skall visa sig vara svårt att marknadsföra en produkt, som många intressenter önskar sig en bit av kakan av. Det vilar nämligen stora pengar i Joys uppfinning. Inte heller blir det lättare när Joy ständigt måste handskas med sina privata problem i tillägg.
Regissören David O. Russell är tillbaka med sin speciella och humoristiska stil. För visst finns det likheter med hans tidigare filmer, som exempelvis Silver Linings Playbook (2012), i vilken Lawrence och Cooper även medverkade i.
Filmen Joy skildrar verkliga händelser och personer, men en del karaktärer måste nästan vara ditplacerade av Russel, eller rejält omtvistade för den komiska vinkeln åt berättelsen.
Bland annat möter tittaren Joys karaoke-sjungande ex-man Tony (Édgar Ramirez), märkliga pappan Rudy (Robert De Niro), samt den såpopera-engagerade modern Terry (Virginia Madsen). De roligaste sekvenserna i filmen är just delarna med Joys familj. Men de delar som handlar om Joys resa i affärsvärlden är sämre.
Jisses vad utdragen mopp-processen är, här skulle klippsaxen verkligen åkt fram. Historien om hur en entreprenör mot alla odds lyckas uppnå den amerikanska drömmen, har vi sett många gånger förr. Många scener blir både övertydliga och otydlig på en och samma gång.
Joy är en hyfsad film med ett högklassigt skådespeleri, men med ett för tunt manus. Det blir aldrig någon Silver Linings Playbook-klass på det hela.
Bäst: Jennifer Lawrence är en grym skådespelerska.