Johnny English Strikes Again (2018)
Lättviktigt, fantasilöst och ovärdigt.
"Johnny English" (2003) var en lättsam, välfungerande komedi. En parodi på James Bond-rullarna med mästaren i fysisk komik, Rowan Atkinson, i huvudrollen. Filmen var även en personlig favorit i uppväxten. Var det berättigat att göra en uppföljare åtta år senare? Möjligen. Var det rimligt att nu, ytterligare sju år framåt, komma med en tredje film i serien? Svar nej.
I en öppningsscen på en, kanske två minuter, kastas vi in i berättelsen innan vi knappt hunnit sätta oss. Identiteten på alla MI7:s hemliga agenter har avslöjats efter en cyberattack vilket tvingar premiärministern (spelad av Emma Thompson) att kalla tillbaka den inkompetente men älskvärde Johnny English i tjänst för att stoppa hotet. Snabbt är han och sidekicken med det härligt brittiska namnet Bough (Ben Miller) ute på uppdraget.
Johnny English Strikes Again är alldeles för hastigt berättad, manuset känns slarvigt och lättviktigt, lite som att det bara slängts ihop efter en daterad mall. Ingen spännande uppbyggnad erbjuds vilket gör att intresset för uppdraget uteblir. Skurken är vansinnigt slätstruken och eftersom hans identitet är så uppenbar försöker filmen knappt att dölja den. Det är mycket långsökt att någon i publiken skulle utropa: "Jaha, var det han?"
Skämten har också blivit sämre. Det är smärtsamt att se en sådan begåvning som Atkinson sänka sig till den här nivån. Situationskomiken och de gutturala lätena fungerar helt enkelt inte längre. Genom hela speltiden var det två gånger jag släppte ut ett torrt litet skratt — när English misslyckas att somna och därför tar något han tror är ett lugnande medel men i stället är någon form av uppåttjack och dansar loss till Sandstorm på ett dansgolv, och när han i en VR-simulering av misstag attackerar oskyldiga.
Olga Kurylenko spelar Ophelia, en roll bäst beskriven som "Bondbrud nummer X" och inte ens Thompson som den alkoholiserade premiärministern kan rädda det här skeppet. Framåt slutet, när English som förväntat räddat dagen mot alla odds, beskriver hon honom som en man av värdighet. Just då tappar han den riddardräkt han har på sig och hans bak avslöjas. Det är symboliskt, inte för English som karaktär, utan för filmen som sådan. Inga fler nu tack.