Recension: John Wick: Chapter 4 (2023)

Efter ett fyra års väntan är Keanu Reeves tillbaka på biograferna som John Wick för att avrätta ett till synes oändligt avtal fulingar på kreativa sätt. Denna gången pågår våldsspektaklet i oroliga 2 timmar och 49 minuter, men särskilt tråkigt blir det inte. Tvärtom är detta den bästa JW-filmen sedan den första. 

Jag brukar säga att Keanu Reeves är bäst när han låter nävarna tala och här låter han dem sjunga opera medan han sveper fram som en demon genom Osakas, Berlins och Paris gator. Trots att actionscenerna är ännu mer stiliserade än tidigare, känns de också mer organiska och inte lika sönderkoreograferade som i film två och tre. Även humorn fungerar bättre.

Bill Skarsgård som farligt ambitiös fransos

Efter en prolog där John Wick rider på en häst i ett ökenlandskap för att mörda en arabisk ledare vid "The High Tabe" kastas vi in i ungefär en timmes lång strid i Osaka. Där presenteras vi för flera nya karaktärer som titt som tätt kommer att poppa upp under resans gång. Däribland Caine (Donnie Yen) – en blind och livsfarlig lönnmördare, dödliga Akira och den mystiske spanaren (Shamier Anderson), som tålmodigt väntar på att belöningssumman på John Wicks huvud ska ticka uppåt.

Filmens huvudsakliga skurk spelas av Bill Skarsgård, som här försöker sig på en fransk brytning i rollen som Marquis – en farligt ambitiös uppstickare som är beredd att göra precis allt för att servera John Wicks huvud till "The High Table". Skarsgård gör, så klart, en bra roll och bjuder på en minnesvärd avslutning på hela John Wick-sagan.

Historiens längsta "ramla-ner-för-trappan"-scen

Ett av de stora nöjena med John Wick är så klart det spännande världsbygget, som här fortsätter att expandera. Vi presenteras för nya ritualer och får en djupare förståelse för lönnmördarnas hierarkier. Manuset i övrigt finns det väl inte så mycket att säga om, men let's face it – vem kollar på John Wick för handlingens skull? Dialogen är skönt styltig och varenda scen en ursäkt för att Keanu Reeves ska slå någon (eller snarare några dussin) på käften. Och jösses vad bra han gör det! Det är faktiskt synd att det bjuds på en "lugnare" del halvvägs in. Hade regissör Chad Stahelski tagit fram saxen och tightat till berättelsen något hade betyget blivit högre.

Värt att namn är att vi bjuds på historiens kanske längsta "ramla-ner-för-trappan"-scen. Hela den här biten är fantastiskt underhållande och känns mer som en travesti på Helan & Halvans pianoelände eller Sisyfos stenbumling än trapporna i Odessa. Helt ärligt, du kan gott och väl se John Wick: Chapter 4 bara för denna lekfulla sekvens. Betygstrean är stark.

"John Wick: Chapter 4" har biopremiär den 22 mars.