Jo Pil-ho: The Dawning Rage
Vi bjuds på konspirationsthriller i ny Netflix-satsning.
Streamingtitanen Netflix evigt expanderande bibliotek fick just förstärkning av en sydkoreansk konspirationsthriller, som målar upp en becksvart värld där människors moraliska kompasser fått totalt frispel. Ljuspunkterna finns där men transportsträckorna mellan är tyvärr fyllda av en flackig ton och ofokuserat manus.
Att kalla vår huvudperson, polisen Jo Pil-ho, för en hyvens kille vore att ljuga. Pil-ho är en korrupt snut som tar emot mutor och utnyttjar sin position som lagens väktare för egen vinning på daglig basis. Polisyrket är knappast någon lukrativ guldgruva och plånboken skriker ofta efter påfyllning, så Pil-ho utför även rån för att hålla privatekonomin i schack. En livsstil som är på väg att bita honom i nacken.
Under ett rutinrån går någonting fruktansvärt snett. Byggnaden tar eld och ett explosionsartat scenario spelas upp. Känner någon till Pil-hos smutsiga yrkesetik eller är det något annat, mer ondskefullt i görningen? Pil-ho hamnar i ett nät av korruption där ingen är värd hans tillit och svek växer på träd.
Eftersom jag uppskattar komplexa karaktärer med en hel del smuts under sina naglar, tilltalar huvudpersonen Jo Pil-ho mig initialt. Karaktären har så många ljuvligt porträtterade karaktärsdefekter. I regissören och författarens Jeong-beom Lees Sydkorea finns inget utrymme för idealister, inte ens i poliskåren, och huvudrollsinnehavaren Sun-kyun Lee gestaltar detta felfritt.
Tematiken kring korruption återkommer ständigt i Dawning Rage – ibland rysligt effektivt och stundtals parodiskt. Filmen skiner starkast när Jo Pil-ho motvilligt tvingas samarbeta med en lynnig tonåring. Friktionen mellan detta omaka par är underhållande och belyser tematiken om korruption ypperligt. Den annars klumpiga dialogen lyser då stundtals till och jag påminns om hur lovande premissen faktiskt är.
Tyvärr tröttas denna lovande premiss ut av ett tungt och energilöst berättande och thrillern saknar ordentlig nerv. När bollen väl tar fart stannas tempot upp av en utdragen flashback-scen eller missriktat fokus. I synnerhet är filmens antagonister i tramsigaste laget och dessa banala karaktärsporträtt skär sig ordentligt med filmens överlag gravallvarliga ton. Jag blir tyvärr aldrig speciellt investerad i Jo Pil-ho och hans bravader - inte ens i filmens brutala, avslutande akt.