Jimmie (2018)
Med "Jimmie" ger Jesper Ganslandt nya perspektiv på flyktingkrisen.
Jesper Ganslandts nya film "Jimmie" är ett känsloladdat flyktingdrama med ett annorlunda perspektiv. Här är det svenskar som är på jakt efter ett bättre liv när Sverige präglas av skottlossningar. Idén med att låta oss gå i flyktingarnas skor är förvånansvärt effektiv.
I Jimmie ser vi ett Sverige vi inte är vana vid. Ett Sverige präglat av oroligheter. Där stridsplan väser över städerna och skottlossningar hör till den nya vardagen. Fyraåriga Jimmies mamma är borta och hans pappa har bestämt att de snabbt måste fly till ett annat land. Vägen dit är kantad av sömnlösa nätter, våld och skräck.
Vissa internationella tidningar har anmärkt att filmen borde ha berättat en "riktig" flyktinghistoria i stället. Jag håller inte med. Bilder och klipp på faktiska flyktingar figurerar ofta i diverse medier, men de tycks gå de flesta förbi i periferin. Majoriteten svenskar har aldrig upplevt en krigsliknande situation eller behövt fly för sin överlevnad. Den enkla psykologin med att låta en svensk fyraårig pojke gå i flyktingarnas fotspår är därmed förvånansvärt effektiv.
De ombytta rollerna är dock långt ifrån allt som gör Jimmie till en emotionell käftsmäll. Jesper Ganslandts regi och Måns Månssons kameraarbete är desto viktigare. Månsson jobbar ständigt med närbilder på och runt Jimmie och med det mjuka fokuset ges en känsla av att allt berättas ur Jimmies perspektiv. Egentligen vet vi inte mycket mer än fyraåringen. Vi får aldrig någon information om vart vi är på väg eller varför vi flyr. Det enda vi har att gå efter är de vuxnas tröstande ord och vita lögner.
Jesper Ganslandt, som också spelar Jimmies pappa, regisserar här sin son Hunter i titelrollen och resultatet är rakt av fantastiskt. Hunter är Jimmie, inget snack om saken. Här finns inga spår av skådespel. Likaså fungerar Jesper väldigt bra i rollen som Hunters trygga punkt. Jag tror inte att jag var ensam om att hålla tillbaka tårarna.