Jason Bourne (2016)

Under de senaste åren har Bournes främsta fokus varit att gömma sig för att hålla sig vid liv. Men han tvingas upp till ytan igen när han söks upp av sin gamla vän och kollega, Nicky Parsons, som har stulit hemlig information från CIA. Hon vet att Jason kommer att vilja hjälpa henne dekryptera den stulna datan eftersom den – förutom nationella hemligheter – innehåller nyckelinformation om hans förflutna. Eftersom Bourne är mer eller mindre besatt av att få en så komplett bild av sin bakgrund som möjligt nappar han. Problemet är bara att CIA, om möjligt, är ännu mer angelägna om att ingen av den resterande informationen på den lilla usb-stickan ska spridss, vilket är Nicky Parsons plan. Att göra en Snowden.

Oj! Vad hände här? Jason Bourne är måhända en typisk Paul Greengrass-film på ytan, men gräver man djupare saknar den viktiga beståndsdelar som hans tidigare Bourne-filmer har. Både The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum byggde på en smart story, som kompletterades med spännande och nyskapande actionsekvenser, som har etsat sig fast i minnet. Jason Bourne har ingen av dessa två ingredienser.

Storyn, som för första gången inte bygger på en bok, är övertydligt berättad på så sätt att man flera gånger skriver publiken på näsan för att vi inte ska missa viktiga detaljer. Actionscenerna är tråkigt generiska och bjuder inte på något nytt överhuvudtaget, inte en enda bildruta. Det känns därför som att filmen bara går på tomgång trots att den är sprängfylld med högoktanig action.

Skådespelarna ska ha en eloge för att ha gjort vad de kunnat med de endimensionellt skrivna karaktärerna med kraftigt begränsat känsloregister. Det är såklart roligt att se Alicia Vikander arbeta sig igenom ännu en storfilm, och hon har dessutom en väldigt stor roll som nybliven och karrärsdriven CIA-agent, men inte heller hon får särskilt mycket att jobba med. Tyvärr.

LÄS OCKSÅ: PORTRÄTT: ALICIA VIKANDER

Bäst: Filmens första slagsmålsscen är en aning nyskapande.