Jag är Ingrid (2015)
I år skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år. Hon anses vara en av Sveriges mest framstående skådepelare genom tiderna och med tre vunna Oscarsstatyetter är det svårt att gå emot ett sådant påstående. På initiativ av hennes barn har Stig Björkman regisserat dokumentären Jag är Ingrid, som har premiär nu i veckan.
Med en skatt av material till sitt befogande, exempelvis Ingrids privata dagböcker, brev, journalfilmer och intervjuer, har Stig Björkman försökt skildra hennes liv.
Alicia Vikander agerar berättarröst. Hon gör Ingrids röst utifrån dagböcker och brev, ackompanjerad med musik av Michael Nyhman. På samma sätt som en traditionell biografi är uppbyggd, börjar berättelsen med Ingrids barndomsår. Det är en bild av en ganska dyster barndom. Redan som två-åring dog Ingrids mamma och när hon var 13-år miste hon sin pappa. Kanske var det avsaknaden av föräldrarna, berättar dottern Pia Lindström, som gjorde att Ingrid utvecklade sina skådespelartalanger. Hon fick helt enkelt låtsas att ha en lycklig barndom. En annan orsak till hennes talang, var pappans stora film och fotointresse. Med lånad kamera filmade han ständigt Ingrid och lärde henne grunderna för att agera.
Några år senare kom Ingrid in på scenskola och hon blev snabbt populär, både i teater och i filmbranschen. Redan efter ett par filmroller, Swedenhielms (1935) och Intermezzo (1936), ansågs hon vara Sveriges största talang. Berömmelsen tog henne till Tyskland och ganska omgående fick hon också en inbjudan till drömfabriken Hollywoodland.
Ingrid fick därefter erbjudande om huvudroller i de allra förnämsta filmerna. Klassikern Casablanca (1942), är bara en i raden av storfilmerna hon gjorde. Med maken Petter och dottern Pia, som följt efter från Sverige, flyttade Ingrid in i den lyxigaste kåk man kunde hitta på den tiden. De skaffade till och med pool och livet lekte. Men Ingrid var inte riktigt lycklig. Trots framgångarna började flyttfågeln inom henne att röra på sig. Hon blev tvungen att vandra vidare.
Med åren som följde, flyttade Ingrid vidare till både Frankrike och Italien. Hon skiljde sig från Petter, gifte om sig med den italienska filmregissören Roberto Rosselini och fick ytterligare tre barn. Hennes nya liv påverkade Hollywoodkarriären negativt. I amerikanskpress gick hon från att vara superstjärna till att föraktas eftersom hon skilde sig öppet, något som stred strikt emot 50-talets bild om hur den amerikanska kvinnan skulle vara.
Det är främst utifrån hennes barns perspektiv som dokumentärens andra del bygger på. För det primära i Jag är Ingrid är nämligen hennes privatliv och framförallt hennes roll som mamma.
Bilden som ges av Ingrid, är en kvinnan som alltid gick sin egen väg till varje pris. Somliga skulle säkert rent av säga att hon var egoistisk, för någon Svensson-mamma var Ingrid Bergman verkligen inte. Periodvis var hon helt frånvarande i hennes barns uppväxt, något som hon också var medveten om; ”Jag ser mig mer som deras vän än som mamma” återberättar Alicia Vikander levande. Det är en skarp rad som stannar kvar hos mig. Faktum är att regissör Björkmans dokumentär ständigt klingar i moll.
- Om någon tar skådespeleriet från mig skulle jag sluta andas. - Ingrid Bergman
Ska jag vara kritiksikt mot något i produktionen, blir det mot filmusiken. Ibland blir det lite väl och onödigt dyster. Likväl, Jag är Ingrid är en mycket bra dokumäntär, som alla borde ta sig tid att se.
Bäst: Sättet som dokumentären berättas på är väldigt levande.