Jackie (2016)
Efter att USA:s president John F. Kennedy mördas år 1963, sörjer den förste damen Jacqueline "Jackie" Kennedy genom att trösta sina två barn, brottas med sin tro, samt försöka definiera och hedra sin mans betydelse för landet.
Historia var aldrig mitt favoritämne i skolan och tyvärr känns Jackie som en enda lång historielektion. Oavsett hur duktig Natalie Portman är – och det är hon – håller inte Jackie i 100 minuter. Kanske hade den fungerat bättre som en halvtimmesspecial på History Channel. Filmen saknar substans; Jackie Kennedy sörjer sin man som har råkat ut för något fruktansvärt. Hon behöver sörja offentligt och det blir aldrig något mer än så. Sorgen är väl porträtterad, men när större delen av filmen går åt till begravningsplanering, dötid i korridorer och nedpackning av tillhörigheter räcker inte det för att motivera en långfilm i mina ögon.
Visst är det positivt att se historien ur ett kvinnligt perspektiv för en gång skull, jag önskar bara att det hade utförts bättre. Larraíns regi saknar helt stil, något som kanske är medvetet. Möjligen eftersträvas en dokumentär känsla, men i så fall bekräftar det bara mitt argument att Jackie inte gör sig bra som en bioupplevelse. Även lågmälda filmer kan ha en grandios och visuell framtoning, tyvärr är inte Jackie en av dem.
Jag hade helt missat att nyss avlidne John Hurt hade en roll i filmen. Det var fint att se honom i sedvanlig toppform som prästen som diskuterar livets stora frågor med Jackie. Han adderar definitivt en extra emotionell prägel. De få scener som vi faktiskt får se av John F. Kennedy (dansken Caspar Phillipson är slående lik) är effektiva. I små fragment får vi se dödsögonblicket och scenerna från Dallas är verkligen brutala och realistiska. De andra birollsinnehavarna Greta Gerwig (Jackies assistent), Peter Sarsgaard (Bobby Kennedy) samt Billy Crudup (journalisten som intervjuar Jackie bara några dagar efter mordet) ges däremot alldeles för lite personlighetsdrag och känns bara som monotona gimmicks. Det är Jackies film från början till slut.
LÄS OCKSÅ: John Hurt är död, blev 77 år
Mica Levi, som gjorde musiken till thrillern Under the Skin, har komponerat musiken till Jackie och under vissa stunder får stråkarna filmen att verka lite spöklik – särskilt när Jackie är alldeles ensam i det stora Vita Huset. Fast det är inget spår som följs hela vägen ut, istället känns filmen något ojämn och osäker på sig själv. Jag ville verkligen gilla Jackie, men förutom skådespelarinsatserna från Portman och Hurt finns det tyvärr inte mycket mer att hylla.
Bäst: Scenerna mellan Natalie Portman och John Hurt.