Into the Woods (2015)
”Det var en gång en liten by i utkanten av en skog”, så lyder inledningen till Disneys nya storfilm Into the Woods. En musikal som bygger på Stephen Sondheim och James Lapine Broadwayklassiker med samma namn.
Här möter vi flera klassiska sagofigurer som Askungen, Rödluvan, Jack (med bönstjälken), Rapunzel och många fler. Själva handlingen kretsar kring en bagare och hans hustrus önskan att skaffa barn, något som verkar omöjligt eftersom en elak häxa (Meryl Streep) har utfärdat en förbannelse över dem. Det finns dock ett sätt att häva förbannelsen. Om bagarparet vill få barn måste de samla in speciella föremål från de olika sagofigurerna och lämna över dessa till häxan inom tre dygn.
Kärnan i handlingen är att förstå vilka egenskaper som egentligen präglar våra kära sagofigurer. När de väl har plockats ut från sina traditionella ramar och lyfts in i den vilseledande skogen så börjar de visa egna egocentriska önskningar. Dessa leder till konflikter, sorg och avundsjuka. Tillsammans med detta kryddas handlingen av bröderna Grimms brutala sagoanda.
Under åren har Disney skapat mängder av filmklassiker som har uppskattas av flera generationer. Något som utmärker dessa klassiker är att de innehåller trallvänliga melodier samt olika ”hit”-låtar som vi alltid kommer att förknippa varje klassiker med. Därför finner jag det märkligt att det i musikalen Into the Woods saknas trallvänliga melodier och sånger som biter sig fast. Texterna i några sångnummer är roligt formulerande och skådespelarnas musikaliska prestationer ligger på en hög nivå, men själva musiken är enformig och flera sånger påminner om varandra allt för mycket. I det stora hela så känns det som att lyssna på tre utdragna sånger i två timmar. Jag hade förväntat mig mer av Disney.
Into the Woods största problem är att dialogerna mellan de musikaliska akterna är alldeles för platta och pretentiösa. Till och med rent av tjatiga. Sagda meningar och budskap upprepas gång på gång för att sedan bryta ut i sång för en ytterligare omgång. Mitt huvud är som i en tvättmaskin där allt snurrar runt i slowmotion och allt jag vill är att spola fram till nästa akt.
När det klassiska sagoslutet väl inträffar - att alla lever lyckliga i sin dagar - tar filmen en ny vändning och forsätter puttra på en halvtimme till. Här sker det märkligaste av allt. Massor av plot holes och karaktärer skrivs ut ur handlingen på löpande band och berättelsen får inte ett ordentligt avslut.
Som mysig barnsaga är filmen för brutal och för oss vuxna känns den alldeles för barnslig. De jag tror kan uppskatta detta är helt enkelt fanatiska musikalälskare. Att miljöerna verkligen är sagolika bitvis filmas med handhållen kamera.