Instant Family (2018)

Pete (Mark Wahlberg) och Ellie (Rose Byrne) är ett medelålders par som bestämmer sig för att bli fosterföräldrar till tre syskon i olika åldrar. Uppgiften visar sig vara betydligt svårare än vad de räknat med, men kanske, om de kämpar tillräckligt hårt, kan de bli en familj ändå?

Det här känns verkligen som en studiofilm med stort S. Som att varje liten detalj är uttänkt och verkställd på ett sätt som ska göra att filmen inte sticker ut åt något håll alls. Detta för att attrahera så många "vanliga" biobesökare som möjligt. Det finns inget i regissör Anders estetik som exalterar, engagerar eller uppmanar till diskussion. Ett mellanmjölkigt och säkert kort helt enkelt, vilket resulterar i noll intresse från min sida.

Alla knep i Hollywood-boken används för att vi ska bry oss om vad som händer, och visst, ibland lyckas några scener bli milt rörande eller halvt roliga, men det går snabbt över. Oftast är cringenivån skyhög på grund av de på tok för teatraliska ögonblicken som påminner mer om en dålig sitcom än något annat, och jag vred på mig flera gånger i min biostol, trots att jag var helt ensam på pressvisningen.

"Marky Mark" och Rose Byrne har ingen superkemi direkt. De tillåts inte vara något annat än konventionella i sina roller. Inte heller den annars duktiga Octavia Spencer tillför speciellt mycket i rollen som socialarbetaren Karen. Istället är det birollsinnehavarna som räddar filmen från ett lägre betyg. Komikern Tom Segura, Titta vi flyger-favoriten Julie Hagerty och karaktärsskådespelerskan Margo Martindale snor varje scen de är med i. Problemet med sådana här filmer är inte att de är urusla, det är att de bara är okej. En riktigt dålig film kommer man i alla fall ihåg, den gör ett avtryck, men jag är rädd att jag inte ens kommer att minnas Instant Family när filmåret 2019 ska summeras.