Inhumans (2017)

Just nu lever Marvel det goda livet. Förra året hade serietidningsjätten tjänat in totalt 10 miljarder dollar på sina filmer, på det egna bolaget Marvel Cinematic Universe. Exempelvis spelade blockbustern Captain America: Civil War (2016) in en miljard dollar i intäkter, efter bara de tre första veckorna. Ett av alla framgångskoncept var beslutet att slå sig in på den lönsamma tv-seriemarknaden, och framförallt att göra Netflix till sin arbetspartner. Streamingjättens Marvel-producerade serier Daredevil, Luce Cage och The Defenders, för att nämna några, lockar prenumeranter.

Det senaste tillskottet är sci-fi-serien Inhumans som självfallet bygger på en serietidning i filmbolagets bottenlösa universum. Karaktärerna introducerades för första gången i en Fantastic Four-serietidning från december 1965, och det skulle dröja ända fram till för några år sen innan superhjältarna dök upp i tv-rutan i Agents of S.H.I.E.L.D. Väl där har Inhumans marknadsförts flitigt i rädslan av att hamna i skymundan bland populära superhjältegrupper som Avengers och X-men. En befogad rädsla skulle det visa sig.

I Inhumans får vi följa en grupp med övernaturliga krafter som bosatt sig på månen. Samhället på grannplaneten är ett republikstyre där den stumma och humana kungen Black Bolt styr tillsammans med sin familj och sina närmaste undersåtar. En dag får det kungliga rådet information om att det sker oroligheter på moderplaneten jorden och att mänsklighetens existens är under hot. En maktkamp uppstår då mellan kungen och hans maktkåta brorsa Maximus, som är villiga att gå över lik bara för att få uppnå sin egen agenda.

Syskonens infekterade förhållande påminner om den i en annan Marvel-story, mellan asagudarna Thor och Loke i Thor-filmerna. Karaktärernas historiska personlighetsdrag känns igen och sneglar på både romersk och grekisk mytologi

LÄS OCKSÅ: Recension - The Defenders

Scenerna avlöser varandra i ett rasande tempo och påminner om Batman-serien Gotham i den hyperaktiva klippningen. Som en konsekvens blir dialogerna tråkigt teatraliska, och det blir uppenbart redan halvvägs in i pilotavsnittet att seriens främsta målgrupp är hormonstinna tonårskillar. Men inte ens den mest orutinerade tittaren låter sig luras av de taffliga specialeffekterna som i jämförelse med måttstocken Game of Thrones känns väldigt lågbudget. Taffligheterna når sitt antiklimax när tonerna från den klassiska Rolling Stones-låten Paint it Black spelas i cover-form, som är ett sorglig försöka att ingjuta känslor i tittaren.

Rollistan domineras av skådespelare på väg uppåt i karriären, och den som sticker ut mest är Game of Thrones-stjärnan Iwan Rheon som spelar antagonisten Maximus. Trots att han tilldelats de coolaste replikerna kan inte ens han rädda serien.

Inhumans riktar sig åt den mer inbitne publiken som tröttnat på X-men- och Avengers-hajpen. Men i jämförelse med andra Marvel-producerade tv-serier, som den geniala Daredevil, framstår Inhumans som ett dystert exempel på passivt engagemang.