Indignation (2016)

Året är 1951 och många unga amerikanska män skeppas iväg till Koreakriget. Den unga medelklasspojken Marcus har precis blivit den första i sin släkt att börja Collage och slipper därför ta värvning. Med hopp om att en dag kunna bli jurist lämnar han sin familj i New Jersey för att studera på en liten skola i Ohio.

Marcus som är en målmedveten men introvert person med kontroversiella åsikter har svårt att passa in både bland elever och lärare. Efter att ha fått syn på den vackra och charmiga flickan Olivia bestämmer han sig för att göra allt han kan för att vinna hennes hjärta. När en komplicerad relation inleds mellan dem börjar Marcus mer och mer tappa kontrollen över sitt liv.

Indignation är det perfekta exempel på att det kanske inte alltid var bättre förr. Mycket fokus ligger på att visa hur ämnen som skilsmässa, depression, och ateism var betydligt mer tabubelagt för sextio år sedan än nu. Kvinnorna har betydligt mindre att säga till om än männen. Trots att Marcus är icke-religiös tvingas han att regelbundet gå i kyrkan för att överhuvudtaget ha en chans att ta examen. Att dessa ämnen får utrymme är förståligt, men tyvärr leder de till att en hel del fokus försvinner från en fängslande historia om karaktärer med dragningskraft.

LÄS OCKSÅ: Recension – Hell or Higwater

Samtliga skådespelarinsatser är väl godkända, men de flesta karaktärerna får för lite tid för att hinna bli komplexa. Huvudrollen Lerman visar än en gång på hur han, trots sin unga ålder, nästan alltid levererar skådespel på hög nivå. Likt tidigare filmer är han extra bra i rollen som en psykisk instabil och missförstådd karaktär. Sarah Gadon ger också en fin prestation som den charmiga och gåtfulla Olivia.

Den absoluta höjdpunkten är en nästan tjugominuter lång scen mellan Marcus och skolans dekan (Tracy Letts) där de bland annat diskuterar Marcus religiösa åsikter. Scenen innehåller en enastående dialog, men hade inte fungerat utan ett briljant utförande av de båda aktörerna.

Indignation har en rik rekvisita som tar dig tillbaka till 50-talet. Den utforskar många spännande ämnen och relationer, men lyckas tyvärr inte alltid att nå hela vägen. Filmen börjar starkt för att sedan stagnera i tempo. Slutet knyter tyvärr inte ihop säcken helt på det sättet jag hade hoppats på, men likväl är detta en intressant kommentar på vår dåtid med en blivande superstjärna i huvudrollen.

Läs också: Bröderna Coens fem bästa filmer

Bäst: Den långa dialogen mellan Marcus och Dean Caudwell.

Sämst: Ett otillfredsställande slut.