In Search of Fellini (2017)

Trots sin unga ålder är den 33-årige filmskaparen Taron Lexton en rutinerad herre. Redan som 19-åring studerade han film vid Los Angeles Film School och blev då skolan yngsta elev att ta examen. Strax därefter vann hans kortfilm United, som fokuserar på mänskliga rättigheter, pris på New Yorks Independent Film Festival. Lexton har frilansat för flertalet produktionsbolag, rest land och rike runt och filmat i över 20 länder. Hans signum är att utforska människans känslor genom visuell estetik.

Med över 15 års erfarenhet bakom kameran var det äntligen dags för sydafrikanen att ta sig an ett större projekt, äventyrsdramat In Search of Fellini.

Vi får följa 20-årige Lucy (Ksenia Solo) som lever ett stillsamt liv i Ohio tillsammans med sin överbeskyddande och tillika ensamstående mamma i början på 90-talet. Mamma Claire (spelad av Maria Bello) är så överbeskyddande att hon snabbspolar nakenscenerna när mor och dotter har filmkväll. Efter en smått surrealistisk arbetsintervju hamnar Lucy av misstag på en matiné-biograf där den italienska regissören Federico Fellinis filmer visas. Hon fascineras av den klassiska filmskaparens bisarra verk och beslutar sig för att lämna det trygga boet och resa till Rom för att träffa honom.

Filmens underton är sex och är en hyllning till Fellinis vulgära filmer. Lexton lyckas, precis som sin "mentor", klämma in sexuella referenser lite här och var, och spär även på den amerikanska stereotypbilden av italienare som romantiska strandraggare. Men den är även en hyllning till filmskapare som gärna utforskar människan. Exempelvis ser vi inledningsvis Frank Capras klassiker Livet är Underbart. Det blir smårolig metahumor när Lucy ska förklara för sin mamma vad italienarens filmer handlar om, och samtidigt driver med den egna filmens handling, varpå hon snabbt svarar:

”Det låter ju förfärligt!”

Manuset är skrivet av Peter Kjenaas och Nancy Cartwright. Den sistnämnda är kanske mest känd för att ha gett sin röst åt Bart Simpson i den animerade kultserien The Simpsons, och ett tränat öga finner inbakade Simpsons-referenser i filmen.

Filmen är en visuell läckerbit och Lexton gör ingen besviken med sitt sedvanliga bildspråk, där varma färger blandas med olika fotovinklar.

In Search of Fellini är på ytan en originell film, med ett maffigt bildspråk á la Stanley Kubrick och en vulgär osammanhängande story á la Federico Fellini. Men efter en närmare titt är filmen en hagelstorm av klichéer och stereotyper, och den faller på eget grepp. Dialogerna blir, främst i Rom, väldigt teatraliska och jag tröttnar snabbt på alla italienska standardfraser.

Taron Lexton lyckas inte helt ut med In Search of Fellini, i alla fall inte om han strävar efter originalitet. Men han har framtiden framför sig.

Låt oss veta vad du tycker om våra filmtips för nya filmer!