Recension: IF: Låtsaskompisar (2024)
Farligt nära att bli för sentimental och tråkig
John Krasinskis äventyrliga barnfamilj är en läcker beskådning som också bjuder på mycket hjärta. Men i bland blir det nästan för finstämt.
Stråkarna ljuder till budskapet att vi aldrig borde bli för gamla för att behålla vår fantasi. John Krasinski har tagit en paus från sitt skräckfilmsmakeri för att koka ihop en familjevänlig tårdrypare, som genast borde vara för smetig för sitt eget bästa. Men med sin fingertoppskänsla lyckas han med nöd och näppe hålla sig innanför gränsen som får oss att vilja klöka. Nej, att IF: Låtsaskompisar är farligt nära att bli för sentimental är inte dess största problem – filmen är så fokuserad på att prata om fantasi och illustrera det med animationer att den på något sätt glömmer bort humorn.
Men IF: Låtsaskompisar är inte gjord med vänsterhanden. Den är snygg nog för att kunna mäta sig med alla filmer i sin kategori, och när den väl träffar rätt hittar den något genuint och gripande. För trots att handlingen bäddar för en blödig åktur, så har den väldigt starka embryon. Vi följer en flicka som håller på att växa upp när hennes pappa (Krasinski) är på sjukhuset. Men plötsligt upptäcker att hon kan kan se andras låtsaskompisar och som inser att hon kan förena dem med sina gamla "ägare" på nytt. Bara hon kan återuppleva deras fantasi. Detta banar väg för ett äventyr med mentorn spelad av Deadpool-stjärnan Ryan Reynolds, som gör en mer varsam roll än vi är vana vid.
Tar sig över mållinjen – trots väsentliga missar
Mest slits jag med att IF: Låtsaskompisar är en för bekväm åktur. Man glömmer bort att det helst ska till insatser för att vi ska bry oss om karaktärerna. Ja, vad händer egentligen om vi inte får behålla vår barnsliga fantasi? Är det verkligen så farligt att växa upp och gå vidare från sin låtsaskompis? I filmen vill man få det att framstå som det, men ärligt talat är det svårt att bry sig innerligt. Krasinski anstränger sig för lite och för sent för att vi ska kunna känna med dem, och vi har heller inte tillräckligt roligt med dem för att karaktärernas äventyr ska flyga.
Det finns så uppenbara missar med IF: Låtsaskompisar och det är dessutom tydligt att man hämtar mycket inspiration från Pixars Insidan ut. Så varför håller jag den inte lägre? Den är helt enkelt tillräckligt välgjord och stundom rörande för att inte höra hemma hos de lägre betygen. Inte minst har den ett slut som väcker pulsen och till och med får mitt avdomnade hjärta att bulta. Betygstrean är dock av det svagaste slaget.
"IF: Låtsaskompisar" har biopremiär den 17 maj.