If Beale Street Could Talk (2018)

If Beale Street Could Talk utspelar sig i på Bank Street i 70-talets Harlem, födelseplatsen för mycket afroamerikansk kultur, främst jazzen. I filmens centrum står Tish och Fonny, ett ungt kärlekspar som väntar på att bilda familj. Men samtidigt som Tish väntar barn, åker Fonny in i fängelse, falskt anklagad för våldtäkt.

Två separata tidslinjer flätas samman och gör flera tidshopp under filmens gång. Vi får dels följa de unga kärleksparet som hängt ihop sedan barnsben och dels se Tish och familjens kamp för att bevisa hennes mans oskuld. Vilket inte är en helt lätt uppgift i 70-talets New York med en korrupt polis och det övervåld som den afroamerikanska befolkningen utsätts för.  

För alla som älskade "Moonlight" (undertecknad inkluderad) är detta ytterligare en film som sveper in oss i Barry Jenkins filmiska värld. Till ljudet av sorgsen jazzmusik får vi se det unga kärleksparet genom ett slags drömskt filter, deras lilla kärlekshistoria verkar vara det mest äkta i världen. Samtidigt som vi matas med en romantiserad bild av det pulserande och färgstarka Bank Street, upprörs vi över den rasism och de orättvisor som gång på gång drabbar den afroamerikanska befolkningen. Det är en kombination som kunde ha gjort en mycket bra film.

Tyvärr lyckas den inte helt. Felet ligger hos Kiki Layne och Stephan James som spelar Tish och Fonny. De är för ömsinta, för kära på något vis. Deras repliker låter förutsägbara och sägs lika högtidligt som om de stod på en teaterscen. Filmen försöker sälja en amerikaniserad version av kärlek, och jag köper det helt enkelt inte.

Om man kan se förbi det melodramatiska och teatraliska skådespeleriet är det här trots allt en bra film. För alla fans av serien Atlanta kan jag meddela att Brian Tyree Henry (Paper Boi i Atlanta) gör ett kärt återbesök som Fonnys gamla barndomsvän Daniel. En annan oväntad skådespelarinsats görs av Dave Franco som spelar en judisk hyresvärd som bara älskar kärlek (hans ord inte mina). Men den bästa skådespelarinsatsen kommer inte helt oväntat ifrån den ständigt underskattade Regina King. King spelar Tish mor, en bestämd och tuff kvinna som gör allt för sin dotter.

Även om den här filmen inte lyckas komma upp i samma nivå som Moonlight får den en 4,  kanske ett för generöst betyg men det är något som jag bara finner helt oemotståndligt med Jenkins sätt att stilistiskt gestalta och porträttera utsatta människor i samhället.

Missa inte fler aktuella recensioner på filmer.