Ice Age - Scratattack (2016)
Den lille ekorren Scrat är som vanligt ute och letar efter det perfekta gömstället för sitt älskade ekollon när han snubblar över ett rymdskepp begravt i isen. Han råkar av misstag aktivera skeppet, som beger sig ut i rymden med den förvirrade ekorren som pilot. Väl ute i rymden skapar han vårt solsystem lite i förbifarten samtidigt som han skickar ett helt gäng meteorer mot Jorden.
Nere på Jorden får vi följa Mammuten Manny med familj och vänner som, efter ett mindre meteorregn, inser att Jorden är i fara och att något måste göras för att rädda den. Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort för ett litet gäng däggdjur, men de är fast beslutna att slutföra sitt uppdrag.
Ice Age - Scratattack skiljer sig föga från sina föregångare och man får exakt vad man förväntar sig när man ser den. Detta är såklart en positiv grej för inbitna Ice Age-fans, men mindre upphetsande för de som anser att Ice Age-filmerna inte är mer än dugliga.
Det känns som att Ice Age - Scratattack skulle kunna vara den sista filmen i serien med tanke på att man kör på temat ”Jordens undergång”. Från den utgångspunkten är det ju svårt att ta våra däggdjurs äventyr ett steg längre. Personligen skulle jag tycka det var skönt ändå, med tanke på att ingen av filmerna sticker ut som särskilt kvalitativa. De bara finns där och tar onödig plats i biotablån.
Nu tillhör jag i och för sig inte filmens huvudsakliga målgrupp, även om filmbolaget har gjort ett antal mindre lyckade försök med att roa den vuxna publiken också. Av den anledning hade jag med mig ett par yngre förmågor på tre, respektive sex år som någon slags referenspunkt. Dessa småttingar reagerade betydligt mer positivt än vad jag gjorde, vilket har fått mig att ändra åsikt en aning. Ice Age: Scratattack kanske tjänar ett syfte ändå?
LÄS OCKSÅ: RECENSION: THE ANGRY BIRDS MOVIE (2016)
Efter att ha brottats lite med mina egna åsikter kom jag till slut fram till följande sammanfattning: Ice Age - Scratattack kan rekommenderas till yngre barn samt de inbitna Ice Age-fansen, men övriga bör inte göra sig besväret att ta sig till bion för denna films skull.
Bäst: Svenska översättningen av titeln är i sann Göteborgs-anda.
Sämst: Att samma titel är en aning missvisande eftersom skrattattacken uteblev.