I väntan på frihet (2020)
En påminnelse om hur egen konstform teater är
Den verklighetsbaserade franska dramakomedin "I väntan på frihet" om fångar som ska sätta upp en stor teaterpjäs, har biopremiär 8:e oktober. Genom att inte vara för känslodrypande, kommer den att tilltala både blödiga och osentimentala tittare.
MER LÄSNING:
Baserad på den sanna berättelsen om den svenske regissören Jan Jönssons arbete med interner på Kumlaanstalten, handlar I väntan på frihet om en skådespelare som får igenom drömprojektet att göra teater med en grupp fångar. Det hade enkelt kunnat bli en ostig stinkbomb, men filmskaparen Emmanuel Courcol har lyckas lagra något mer delikat än så.
Fransmännen älskar sin feel good och vi har sett dem rada upp allt fler efter succén med smetige En oväntad vänskap, som mycket väl kan vara vår tids mest överskattade film. Att den anses vara där uppe bland verkliga klassiker är fortfarande lika förbluffande. Med detta sagt fanns en skepsis inom mig när jag skulle ta mig an I väntan på frihet vars bara titel hissar varningsflagg. Men även om ingredienserna finns där, så det här långt ifrån en smörig filmupplevelse. Och att filmen sedermera måste undvika sagoslutet får vi tacka historien för.
"I väntan på frihet" säger någonting om att vi alla kan åstadkomma stora saker, oavsett förutsättningar och tidigare val i livet. Men den är framförallt en film som påminner oss om hur egen konstform teater är. Den säger också att teatern är både den starkaste och mest sköra av dem. I synnerhet när den ska framföras av svårtämjda fångar med dålig självkänsla och en hetlevrad regissör med karriären på spel. Det är här I väntan på frihet verkligen lyckas undvika att ha båda fötterna i gulligullträsket och engagera även den oblödige. När de framför Becketts I väntan på Godot – som tematiskt lämpar sig utmärkt för våra kåkfarare – är det ständigt spänt, med måttligt utrymme för katharsis. När filmen rör sig mot sitt slut vill även cynikern känna den totala utandningen. Det är bara att applådera Emmanuel Courcol för sin fingertoppskänsla.
Trots rätta beslut bakom kameran är det i slutet av dagen skådespeleriet som verkligen bär filmen. Alla är underbara och för oss nära deras karaktärer under berättelsens gång. Allra bäst är Kad Merad som pjäsens oumbärliga regissör.
"I väntan på frihet" som har biopremiär den 8:e oktober garanterar dig en härlig vistelse. Boka dina biljetter här.