I, Tonya (2017)

Craig Gillespies I, Tonya ser tillbaka på konståkaren Tonya Hardings liv. Redan i tidig ålder var hon besatt av att åka skridskor, och hon var duktig också. Tekniskt sätt var hon kanske bäst av alla, men domarna hade problem med hennes representation, det vill säga hennes klasstillhörighet. De andra flickorna var mer eleganta, hade finare kläder, medan Tonya klassades som white trash.

Under upptrappningen till OS i Lillehammer 1994 hände en mycket oväntad sak. Tonyas tuffaste konkurrent, Nancy Kerrigan, fick sitt knä sönderslaget, och det dröjde inte länge innan misstankarna om vem som låg bakom det hela pekade mot Tonya och hennes man Jeff. Om detta, och om mycket annat, kretsar den här underhållande filmen om. Vi leds genom historien med hjälp av visualiseringar av faktiska intervjuer med flera av de inblandade. Filmen är ärlig i det att den inte hävdar att den vet vad som faktiskt hände. Många av personerna som intervjuas säger emot varandra, och det gör upplevelsen mer spännande.

Jag blev genast förvånad över hur rolig I, Tonya är. Under den två timmar långa speltiden var det få stunder där det inte skrattades högt i den salong jag såg filmen. Steven Rogers manus innehåller inte direkt en massa skämt, utan det är snarare karaktärerna som är komiska, vilket är förvånande i och med allvaret i den här historien. Mamman LaVona är en genomvidrig person, som behandlar Tonya fruktansvärt. Om årets Oscarsgala hade haft kategorin Sämsta Mamma hade Allison Janney vunnit knappt över Laurie Metcalf från Lady Bird. Men Janneys sätt att porträttera sin karaktär på är så sanslöst udda, speciellt i intervjun, att jag inte kan undgå att dra på smilbanden. Och faktumet att filmen absolut kan klassas som en komedi, gör att de mer seriösa scenerna blir mer drabbande.

Craig Gillespies regi påminde en hel del om The Big Short, en annan amerikansk biografi. Livliga, rappa dialoger, catchiga och roliga karaktärer, och en hel del brytande av den fjärde väggen. I, Tonya har en puls, rockmusik spelas ofta i bakgrunden (bland annat Fleetwood Macs fantastiska The Chain) och den flyter på utan dötid. De tekniska aspekterna är också sånär felfria, själva konståkningsscenerna är fenomenala och trovärdiga. Investeringen i berättelsen blir total.

Men i centrum av allt det här står naturligtvis Margot Robbie som spelar Tonya Harding. Hon var uppenbarligen väldigt passionerad och insatt i den här berättelsen, och det märks inte bara genom hennes skådespelarinsats, hon är även en av filmens producenter. I intervjuer berättar hon att hon arbetat hårt med båda delarna. Hon är lika trovärdig som Tonya när hon är 15 år som i 40-årsåldern; hon har verkligen lyckats personifiera henne. Sebastian Stan som spelar Jeff håller också måttet, men där blev åldersporträtteringen inte lika lyckad. När han ska vara i skolåldern, ser han ut att kunna vara uppemot 30. Hur som helst är den här filmen väldigt sevärd. Jag kan inte säga att jag är ett fan av den biopic-hysterin som nu råder, men är de så här underhållande kan jag inte annat än dras med.

2018 har öppnat starkare än något filmår vi bevakat på Filmtopp. För fler filmtips kan du kolla som varit de bästa filmerna de senaste åren!