Nymphomaniac I & II (2014)

För er som inte vet, handlar filmen om nymfomanen Joe (Charlotte Gainsbourg och Stacy Martin) som hittas skadad i en gränd av Seligman (Stellan Skarsgård). När Joe protesterar mot Seligmans förslag att ringa polis och ambulans tar han istället med henne hem och pysslar om henne i hans lägenhet. När Joe envisas att hon är en rakt igenom dålig människa väcks Seligmans nyfikenhet. Snart berättar hon sin livshistoria, grundligt och detaljerat i syfte med att låta Seligman avgöra hur dålig hon egentligen är. Hennes berättelse börjar rakt av med "I discovered my cunt as a two year-old." och på den vägen bär det av fram till att Joe är i 50-årsåldern.

Som vanligt får Trier fram det allra bästa av sina skådespelare. Shia LaBeouf som Joes första kärlek Jerôme, Uma Thurman som förkrossad mamma och Jamie Bell som rutinerad sadist gör allihop fantastiska biroller och Stacy Martin och Gainsbourgs porträtterande av Joe är minst sagt imponerande. Det enda jag kan invända mot på den här fronten är att jag hellre skulle sett en sminkad Shia LaBeouf istället för Michael Pas som den äldre Jerôme, de är inte särskilt lika (var faktiskt osäker om de spelade samma karaktär först).

Du som är bekant med Lars von Triers tidigare filmer förväntar dig säkert en lång film om kvinnoförtryck och utnyttjande av "sexmissbrukaren" Joe. Men så enkelt är det inte. Som jag ser det blir hon varken direkt utnyttjad eller förtryckt av någon av männen hon stöter på utan snarare förtryckt av vår kulturs normer och tradition som begränsar kvinnans fria sexualitet. Är Joes beteende omoraliskt och skamligt för att hon är kvinna och inte man? Trier vill öka förståelsen för människans sexualitet, sedvanlig och avvikande. Något som blir tydligt när Joe sympatiserar med en pedofil för att han måste leva ett liv av förnekelse för sina egna lustar (ett väldigt tänkvärt ställningstagande, som får mig att tänka på Triers kritiserade uttalande på filmfestivalen i Cannes om hans sympati för Hitler). Trier har genom Nymphomaniac tillfört ett viktigt bidrag i diskussionen om kvinnans sexualitet och människans natur.

Det märks att Nymphomaniac är gjord med stor kärlek och Lars von Trier bjuder som vanligt på ett brett känsloregister. Det är roligt, vågat, bitvis provocerande och om man bortser från censuren kompromisslöst. Tyvärr får Trier inte riktigt ihop det.

Efter en så pass lång resa förväntar man sig ett minnesvärt slut men det faller pladask. Det är till och med riktigt dåligt. Jag ser fram mot att se Lars von Triers tänkta originalversion och hoppas, hoppas, hoppas (även om jag är tveksam) att det hela knyts ihop lite smidigare där.