I am not a witch
Satir om en ung flickas tid i ett häxläger är både överraskande humoristisk och fascinerande.
"I am not a witch" tog mig ett tag att greppa och frågan är om jag verkligen har förstått den fullt ut. Jag ömsom log, ömsom kände mig förvirrad i biosalongen. Långfilmsdebuterande walesiskan Rungano Nyoni har i I am not a witch gjort något bisarrt unikt.
Inledningen av filmen är något av det mest intresseväckande jag sett på länge. En bunt med turister anländer i en buss till en skara kvinnor i varierande åldrar som alla sitter i på marken bakom ett staket. Från deras ryggar sträcker sig långa band upp i träden. Turisterna beskådar kvinnorna med fascination. En guide förklarar att de är häxor. Allihop.
Därefter får vi möta nioåriga Shula som anklagas för att vara häxa. Efter en serie bisarra berättelser från ögonvittnen tvingas Shula ta in på I am not a witchs variant på Hogwarts: ett häxläger. Kvinnorna som redan bor där visar på en stor gemenskap trots sin maktlöshet i förhållande till affärsmännen som tar hand om dem. Häxor kan nämligen ge enormt med klirr i kassan.
I am not a witch kan ses satir över patriarkatet och kvinnors utsatthet runtom i världen. Trots sin bisarra och i grunden ganska tunga premiss om en frihetsberövad flicka som utnyttjas som en affärsidé är filmen genomgående överraskande humoristisk. Den är framför allt träffsäkert absurd och bisarr. Bilderna av häxornas svajande vita band är något jag sent kommer glömma.
Dess absolut största styrka är att den ibland är så dokumentär i sin gestaltning av berättelsen att jag på allvar börjar fundera på hur fiktiv den är. I am not a witch är friskt okomplicerad i sitt utförande samtidigt som den visar upp ett komplicerat ämne.
Vad jag däremot inte är ett jättefan av är dess episodiska uppdelning; Shula deltar i rättegång, Shula besöker en hemmahäxa, Shula och häxorna köper peruker. Den berömda röda tråden känns ibland frånvarande. Detta fragmentariska upplägg samt huvudkaraktären Shulas tystnad gör att resan genom filmen tyvärr blir en ganska opersonlig sådan. Jag känner inte så mycket som jag hade önskat för Shula vilket gör att filmens relativt korta speltid på 93 minuter stundtals gnager.
Trots mina dispyter med filmen vill jag ändå ge Rungano Nyoni beröm för att våga göra en film med en av de mest originella premisserna på länge. Det är något jag beundrar.