Hundra år av ensamhet (del 1) – beundransvärd adaption av mästerverket

Netflix har vågat sig på att adaptera Gabriel García Márquez mästerverk Hundra år av ensamhet till en serie. Boken från 1967 lyfts i många sammanhang fram som en av tidernas allra bästa och den var en huvudsaklig anledning till att författaren förärades med Nobelpriset 1982.

Berättelsen följer familjen Buendía över flera generationer, under ett sekellångt spann, från att de etablerar den lilla byn Macondo mitt ute i ingenstans till det att den växer sig till en utopisk stad som med tiden hotas av allt från galenskap och krig till omöjliga kärleksförbindelser.

Den vida omfattande handlingen, i kombination med de inslag av magisk realism som präglar Gabriel García Márquez verk, har gjort att rena adaptioner av Hundra år av ensamhet lyst med sin frånvaro. När Netflix nu gett sig på mästerverket satte jag mig därför framför tv:n redo att bli besviken, likt många andra.

Till min förvåning har streamingjätten lyckats skapa en värdig adaption. Värdig och beundransvärd, stundtals till och med riktigt bra. Men givetvis aldrig på samma nivå som boken.

En trogen filmatisering av ”Hundra år av ensamhet”

Det mest beundransvärda med Netflix Hundra år av ensamhet-serie är att den lyckas med det smått omöjliga att vara en adaption som ligger väldigt nära källmaterialet. Netflix ansträngning att göra en trogen version märks bland annat på den långa speltiden. Serien är totalt 16 avsnitt (de första åtta finns nu att streama) och de allra flesta av dem är drygt 60 minuter långa, vilket gör att så lite som möjligt av handlingen behöver kapas. Det ska visserligen erkännas att det var många år sedan jag läste boken nu, och det mesta jag bär med mig från den är känslan den gav mig, men även den anar jag återkommande genom avsnittens gång.

Hundra år av ensamhet är också en mycket välproducerad serie. Fotot är ständigt inbjudande, scenografi och kostym rakt igenom imponerade, och tillsammans förstärker de redan starka skådespelarprestationer.

Världens bästa bok blir inte världens bästa serie

Jag lyfter på hatten åt Netflix, dunkar streamingtjänsten uppmuntrande i ryggen och nickar gillande åt det de skapat, men det är i första hand på grund av att de ens lyckats ta projektet i mål. När det kommer till att bedöma själva underhållningsvärdet blir det svårare.

Att man tar världens bästa bok (åtminstone en av dem) och omvandlar den till en serie innebär givetvis inte att man per automatik får världens bästa serie. I sin nya Netflix-paketering är den här berättelsen klart underlägsen sin motsvarighet i bokform.

Jag brukar tycka att det är en onödig och orättvis jämförelse att ställa en bok mot sin film- eller serieadaption, men under tiden jag tittar på Hundra år av ensamhet kan jag ändå inte låta bli att känna hur det magiska inte upplevs som riktigt lika trollbindande i serien och att få karaktärer fängslar på samma sätt när jag inte får fantisera fram dem på egen hand mellan Gabriel García Márquez textrader.

En serie för den som kan boken

En annan aspekt som hindrar serien från ett riktigt högt betyg är att den lär misslyckas med att fånga tittare som inte har någon relation till boken. Jag började titta på det första avsnittet med min sambo, som varken har läst boken eller visste vad det var jag klickade igång på tv:n, och hon gav upp efter 30 minuter och undrade vad sjutton det var vi tittade på.

Hennes reaktion hade nästan varit lite upprörande, om det inte var för att jag innerst inne förstod precis vad hon menade. Hade jag tittat utan att kunna filtrera innehållet med jämförelsens fascination hade nog även jag reagerat likadant. Netflix Hundra år av ensamhet känns med andra ord som en serie direkt riktad till de som älskar boken. För den resterande publiken lär de långa 60-minutersavsnitten bli väl tålamodsprövande.

Förståeligt – det går inte att tillfredsställa alla – men också lite synd. I slutändan blir betyget en stark trea.

Den första åtta avsnitten, del ett, av "Hundra år av ensamhet" finns nu att streama på Netflix.