House of Gucci (2021)
Vass Lady Gaga i trevande biografi om Gucci-familjens förfall
Om två dagar är det premiär för Ridley Scotts biografiska drama "House of Gucci". Den bjuder på både härskande skådespeleri och såsigt berättande genom det italienska modehusets sensationellt dystra historia.
MER LÄSNING:
Snart 84-årige Ridley Scott vägrar att dra ner på produktionstakten. I höst är han aktuell med två storfilmer: medeltidsdramat The Last Duel och House of Gucci som når biograferna nu på fredag. Scotts senaste film berättar historien om spelet bakom modehuset Gucci och dess originalmedlemmars deprimerande förfall.
House of Gucci tar vid 1978 när Patrizia Reggiani (Lady Gaga) träffar Maurizio Gucci (Adam Driver), son till en av ägarna till varumärket. Det som börjar som en spirande kärlekssaga där de gifter sig och skaffar barn, utvecklas till en komplicerad relation när Patrizia vill bli en maktspelare i familjens redan då världskända företag. Denna historielektion är en uppvisning i hur vidriga familjefejder kan vara. Särskilt när det finns miljardbelopp att spela ut varandra över.
Om du kommer över tröskeln att det är ett gäng amerikaner som spelar italienare, lär du framför allt njuta av filmens skådespeleri. Jared Leto är underbar som familjens talanglösa designer Paolo, och har ännu en gång sminkats till det oigenkännliga. Al Pacino förtjänar också ett särskilt omnämnande för rollen som Paolos karismatiske far, och tillika femtio procent av företaget, Aldo Gucci. Förhoppningsvis dröjer det länge innan världen blir en sämre plats utan honom.
Men det är Lady Gaga som är filmens motor och sticker ut i mängden bland superstjärnorna. Hon skitar ner sig för att ge vad som känns som en äkta prestation. Sådana är sällsynta idag och man förväntar sig dem kanske allra minst av världens största popstjärna. Förhoppningsvis lägger hon musiken åt sidan för att bara göra film, för just nu känns hon bättre än de flesta.
"Brist på emotionella toppar."
Förra veckan sågs det biografiska dramat King Richard om tennissystrarna Williams unika framgångssaga. Medan den filmen berättar en varmhjärtad historia om underdogs som segrar i slutändan, gör House of Gucci motsatsen. Den är också coolare rakt igenom och tar en mer alternativ dramaturgisk väg än din Hollywoodtypiska biopic. Men den är samtidigt ett kvitto på att regelrätta, Oscarsslipade biografier likt King Richard fortfarande kan göra sig bättre.
MER LÄSNING:
För lägger du prestationerna åt sidan är det här en nästan plågsamt långsam film, trots historiens fascinerande underlag. Den saknar också de emotionella topparna för att bli fängslande på riktigt. Filmer får gärna vara hur långa de vill så länge de gör att vi glömmer bort tid och rum, men så är fallet alldeles för sällan med House of Gucci. Att den inte når hela vägen in kan bara bero på att för få av de involverade i Gucci-soppan är beredda att gå lika långt som Patrizia. Kriget blir aldrig fullskaligt. Kanske skulle Scott och hans kreativa team tagit större friheter för att göra berättandet bättre lämpat inför kameralinsen.
"Scott får nöja sig med att precis ta sig över linjen."
Lady Gaga gör mest för House of Gucci till det stora hela. Men filmens bästa sekvens står på Letos nota. På bara någon minut går Paolo från kung till knekt när han först lycklig som en hund visar upp sin nya modelinje (han har till och med hyrt in sin hustru som operasångerska för galavisningen) och samma kväll åker dit för varumärkesintrång. På företaget han själv är en del av. Så slug och smutsig kunde Patrizia vara.
"House of Gucci" är två timmar och trettiosju minuter lång. Och hur mycket Lady Gaga än driver på sina scener genom sitt uttrycksfulla porträtt av Patrizia, som blir allt mer frustrerande och desperat ju mer hennes manipulativa spel för att komma åt företagsskatten slår tillbaka mot henne, så kommer jag inte runt känslan av att det här är en trevande biografi. Den här gången får Scott nöja sig med att precis ta sig över linjen.