Hotell (2013)
Fem dysfunktionella personer som flyr vardagen och checkar in på diverse hotell i södra Sverige, spelar levande rollspel, hobbypsykologiserar, super, skojar och har spontansex. Kan det vara något? Svar: ja. Jag kommer på mig själv med att tänka: “Fan vad bra det här är för att vara svenskt.”. Jag vet, man ska inte generalisera, men det är så jag instinktivt tänker när jag ser Lisa Langseths andra långfilm, Hotell.
När det vankas inhemsk socialrealism, hör det till att stålsätta sig och hoppas på en ljusglimt i det nattsvarta Lars Norénska mörker vi svenskar har för vana att grotta ned oss i. Langseth lyckas med konststycket att skapa tänkvärt drama utan att det blir tungrott, feelgood, pajigt och sentimentalt, med en befriande icke-teatral dialog. Det är nästan som att filmen känns lite…dansk? Dansk i den bemärkelsen att den är okonstlat direkt i sitt tilltal, kalibrerat av varsam manus- och regihand. Det summerande ordet jag letar efter är nog finess.
Är det möjligen så att jag är så svältfödd på andra historier än den svenska treenigheten med dussinpolisfilmen, buskiskomedin och det teatrala misärdramat, att jag hajar till när något fräscht poppar upp och rubbar det konforma? Historier som med både humor och allvar i blick vågar karva i det svenska kynnet. Det undertryckta. Det ängsliga. Det tabubelagda. Sånt vi inte talar om. Nyblivna mamman Erika (utmärkt Alicia Vikander) som tar avstånd från sitt eget barn. Mannen som på ytan lever det perfekta familj, hus och hund-livet, men som ändå känner vardagsångest. De osynliggjorda kvinnorna. Mannen med moderskomplex som späker sig med gamla centralamerikanska tortyrmetoder.
I en inte alltför svunnen tid skulle Erika och gänget kunnat vara föremål för omotiverad psykvård, kanske med en och annan tvångsmässig elchock som behandlingsform. Vissa paralleller går att dra till filmer som Gökboet och Stulna år, där Jack Nicholsons och Angelina Jolies mentalpatienter blir tokstollestämplade av en oförstående omvärld.
De vilsna själarna i Hotell är inte inlåsta, men likväl socialt hämmade. För dem är vardagen ett inre fängelse, en spiral av depression, ångest och självhat.
I detta kan en paus från jaget, utan egna och andras krav, göra att man växer som människa. Det är den bärande kärnan i Langseths film, där nyckfulla hotellvistelser fungerar dels som metafor för själasökande, dels som drivmedel för behövlig gruppterapi: att finna sig själv genom att låtsas vara någon annan.
Viktigt för balansen mellan svärta och glädje, är filmmusiken. Synthig, atmosfärisk musik av Andreas Söderström och Johan Bertling tonsätter tillståndet av att befinna sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Det är svårt att inte ryckas med i denna lättsamt tunga sinnesstämning. Langseths vänskapsresa både värmer och skär i hjärtat. Ett slags teambuilding deluxe, med nerverna utanpå. En välbehövd vitamininjektion i det nordiska mörkret, för enskilda filmälskare såväl som svensk filmindustri.