Hotel Artemis (2018)
Jodie Fosters comeback på vita duken är både stämningsfull och rörig.
Drew Pearce långfilmsdebut "Hotel Artemis" är en härlig mix av välkända komponenter från olika genrefilmer. Det märks att regissören har studerat en hel del film. Skådespel och manus har tydliga brister, men tråkigt blir det aldrig.
I en snar framtid, där teknologins utveckling blomstrat, råder det extrem vattenbrist i Los Angeles. Privata företag har tagit över distributionen av det vatten som finns kvar, som sedan säljs till överpriser. Kraftiga protester utbryter och staden hamnar i kaos och mörker.
I den här miljön styr "The Nurse" (Jodie Foster) och Everest (Dave Bautista) över Hotel Artemis, en tillflyktsort för stadens kriminella. Filmen börjar med att bröderna Waikiki (Sterling K.Brown) och Honolulu (Brian Tyree Henry) dyker upp på hotellet efter ett misslyckat bankrån. Deras närvaro, tillsammans med den ankommande faran utifrån, blir startskottet på en mängd intriger som bland annat involverar Niagra (Jeff Goldblum), Nice (Sofia Boutella) och Acapulco (Charlie Day). Frågan är vem som överlever natten?
Som sagt märks det att regissören har studerat film. Produktionsdesignen för tankarna till en nedtonad variant av Blade Runner och den alltid utmärkte fotografen Chung-hoon Chung (The Handmaiden, Det) levererar ljuvligt makabra bilder. Även Pearce regi fungerar bra. Hans nitiska fokus på detaljer påminner om hur Quentin Tarantino närmar sig sina objekt.
På förhand har snacket kring filmen mest handlat om Jodie Fosters comeback. Den Oscarsbelönade aktrisens senaste film var den halvljumma sci-fi-rullen Elysium för fem år sedan. Här sköter hon sig helt okej, men det räcker för att överträffa resten av ensemblen som mestadels spelar ganska risigt. Replikerna, som inte heller håller vidare hög klass, levereras sällan med någon större övertygelse.
Hur som helst gillar jag upplägget starkt. Merparten av filmen utspelar sig inne på hotellet och den klaustrofobiska spänningen, som förstärks genom kravallerna i bakgrunden, känns i biostolen. Dock blir det svårt att bry sig om karaktärernas öden med tanke på skådespelet och manusets ständiga spretighet. Det känns lite som att Pearce vet vilken bra idé han sitter på men blir för ivrig och vill ösa på med allt på samma gång.
Men tråkigt blir det sällan. Exempelvis är det lätt skaka av förtvivlan när Dave Bautista drar till med ett "Oh shit" för femtioelfte gången, men när han sedan väger upp det med att gå bärsärkagång med en yxa någon scen senare är allt förlåtet. Hotel Artemis blir knappast ihågkommen för glimrande skådespel eller prisvärdigt manus, men filmen duger utmärkt för stunden. Och ibland är det allt som räknas.