Recension: Hit Man (2024) – skjuter mitt i prick

Oavsett om man ser till hans underhållande, närmast tramsiga komedier – School of Rock (2003), Bernie (2011) – eller ambitiösa, experimentella dramer om tidens gång – Boyhood (2014), Before-trilogin (1995-2013) – är Richard Linklater en regissör med ovanligt stor kärlek till sina karaktärer. Och det är en kärlek som smittar av sig. Inte helt sällan tänker jag på de härligt puckade ungdomarna i Dazed and Confused (1993) eller Jesse och Celines sagolikt vackra återträff i Before Sunset (2004). Om Hit Man kommer att ha samma kvarstående effekt återstår att se, men det skulle inte förvåna mig.

Collegeprofessor blir "yrkesmördare"

I filmens centrum har vi Gary Johnson (Glen Powell), en passionerad men hopplöst ointressant collegeprofessor i psykologi och filosofi. Lika karismatisk som ett tavelsudd, boende i förorten med katterna "Ego" och "ID" (döpta efter psykoanalysens jaget och detet), med väggarna fullproppade med bilder på sällsynta fåglar. Men döm inte Linklater-karaktären efter de beigea shortsen, han jobbar också extra för den lokala polisen och tvingas snart växla upp till att bli deras "hit man", d.v.s. yrkesmördare. Eller snarare en poserande sådan, som paras ihop med sina "kunder" för att få dem att erkänna att de planerar att kosta någon livet. En roll Gary, med sitt lättglömda anlete, är perfekt för.

Gary är livrädd från början, men en naturbegåvning. Med ambitionen att alltid "bli" den hit man kunderna förväntar sig förvandlas det osannolika extraknäcket till ett slags identitetssökande och självförverkligande, men också en metod att undersöka psykologiska teorier om människans medfödda och konstruerade identitet. Under ett tidigt uppdrag avråder han en av sina potentiella "kunder", Madison (Adria Arjona), från att mörda sin skitstövel till man och istället ta kontraktspengarna till att starta ett nytt liv. Ett halvår senare träffas de igen och hon tror fortfarande att han är yrkesmördaren "Ron". Gnistor slår och deras relation utvecklas till att bli allt märkligare och knivigare.

Blåser liv i klassiskt koncept

Identitetsförväxlingar är inget nytt i romcomvärlden, men i Richard Linklaters händer blir konceptet närmast uppfriskande. Mycket tack vare det träffsäkra manuset, som han har skrivit tillsammans med Glen Powell efter en tidningsartikel om verklighetens Gary Johnson. Det är hela tiden roligt, ofta spännande och ibland obehagligt. Men manuset hade nog aldrig kunnat flyga utan Powells underbara rolltolkning. Titt som tätt bjuds vi på komiska sekvenser där Gary poserar som olika yrkesmördare anpassade efter sina kunders tycke och smak. I ett inslag på 45 sekunder bevisar han att han borde spela Patrick Bateman i Lionsgates American Psycho-remake, i ett annat briljerar han som vapentokig MAGA-anhängare för att kort därefter vara en sorts brittisk motsvarighet till Javier Bardems No Country for Old Men-monster.

Visst, ibland känns det lite som en showreel för att demonstrera Powells osjungna begåvning, men när det är så här bra gör det ingenting. Om det blir en ny Ripley-film – troligt efter Netflix senaste framgångar – vet jag vem som är den perfekta kandidaten. Dessutom, vilket kanske till och med är ännu viktigare, är kemin slående mellan Powell och Adria Arjona. Hon är ett perfekt bollplank, även om hennes rollfigur inte är lika tillskruvad – eller kanske just därför. Hon spelar istället på helt andra strängar och står för en och annan dramatisk överraskning.

"Hit Man" är en mycket underhållande romantisk komedi som lyckas vara rolig och smart utan att kännas konstlad. Glen Powell och Richard Linklater skjuter mitt i prick. Filmen har svensk biopremiär den 31 maj.