Himmelsdalen (säsong 1)
"Himmelsdalen" är ett spännande och välkommet experiment.
"Himmelsdalen" tänjer gränserna för vad vi definierar som en "typisk svensk serie". Men trots att viss potential finns, är det mycket som behöver förbättras inför en eventuell fortsättning.
En kritik jag ofta får höra när det kommer till svenska serier är att vi svenskar har svårt att ursäkta svenskt tal som låter onaturligt, vilket såklart är svårt att komma ifrån eftersom allt en skådespelare ska säga kommer från ett manus.
En annan är att de svenska skådespelarna dyker upp i så många olika svenska serier, att du under en och samma kväll kan råka se samma person i flera olika roller på olika kanaler och därför tas ur upplevelsen och illusionen.
Spoilervarning utfärdas för händelser i det första avsnittet (som även avslöjas i trailern nedan) för den som vill se Himmelsdalen helt blank.
Om jag ska vara helt ärlig kan jag många gånger tycka det samma. Men svensk tv och film är inte samma gamla diskbänksrealism/komedi/Beck som den en gång var. Även om de delarna fortfarande finns kvar. C Mores och TV4:s nya originalserie Himmelsdalen är typexemplet på ett spännande och välkommet experiment med vad en "svensk" serie faktiskt är.
Utöver det första avsnittet, som börjar med Helena (Josefin Asplund) på ett urtråkigt kundservice-jobb hemma i Sverige, utspelar sig nämligen praktiskt taget hela säsongen på engelska. Himmelsdalen tar oss med till en slags forskningsanstalt i Alperna, där livstidsdömda fångar med psykopatiska tendenser får chansen att avtjäna sina straff i en fantastiskt vacker (men ständigt övervakad) miljö.
Premissen är dum men underhållande.
Den enda personen utöver Helena som kan prata svenska är Siri, som även hon spelas av Asplund. Hur går det till? Jo, det betyder givetvis att det är två enäggstvillingar. Siri och Helena separerades i ung ålder när deras föräldrar "tog ett barn var" i skilsmässan. När Siri hör av sig och vill ses efter en väldans massa år, på ett behandlingshem i Alperna, slutar det såklart med att psykopat-Siri lyckas slinka ut och Helena tvingas stanna kvar utan att någon av forskarna tror henne.
Här får man antingen köpa att ett gäng forskare, med Matthew Modine (Stranger Things) som högsta hönset, lyckas sätta sig i en så dum situation och låta serien leka med hur det skulle vara att bli inspärrad på ett lyxhem för livstidsdömda psykopater, eller helt enkelt inse att serien inte passar för en. För premissen är ganska dum. Men det är ett ganska underhållande experiment trots allt.
Under seriens andra halva får vi även svar på varför forskarna var så "dumma" att det lät detta ske och när vi är framme vid finalen vill jag verkligen se mer. Men det finns fortfarande mycket kvar att förbättra om vi får en fortsättning.