Hereditary (2018)
Toni Collette ger en ny generation mardrömmar i "Hereditary".
Det är sällsynt med riktigt bra skräckfilmer. Därav är det med glädje att meddela att Ari Asters omtalade debutfilm är precis lika bra som ryktet gör gällande. Vad som börjar som ett nattsvart familjedrama förvandlas snart till något mycket, mycket värre. För när Aster släpper lös helvetet brakar det loss ordentligt.
Det eminenta independentbolaget A24 har de senaste åren försett massorna med flera sevärda skräckfilmer. Valet att ge sina regissörer fria tyglar, vilket väldigt få storbolag tyvärr gör, har resulterat i rysliga filmer som The Badadook (2014), The Witch (2015) och It Comes at Night (2017). Senast i raden av A24-produktioner är Hereditary, filmen som varit lovordad av amerikansk press sedan debuten på Sundance Filmfestival.
Filmen följer en familj som bor i ett stort trädhus någonstans i USA. När vi möter dem har en äldre släkting precis dött. Annie (Toni Collette) är konstnär och bygger en mängd hus, byggnader och människor i miniatyr. Steve (Gabriel Byrne) agerar rollen som den stöttande fadern och Peter (Alex Wolff) är som vilken tonåring som helst i en övergångsfas. Den som sticker ut mest är den 13-åriga dottern Charlie (Milly Shapiro), som gör dockor och figurer av minst sagt ovanliga material. Utan att berätta för mycket förstår man snabbt att något inte står rätt till i familjen. Hereditary är en film som ber om att ses utan förkunskaper.
Dock kräver filmen tålamod av sin publik. Den som väntar sig en kavalkad i hoppa-till-sekvenser får vänta. Istället tar Aster god tid på sig att bygga upp sin historia. Från filmens oerhört suggestiva och välgjorda inledning, där kameran sakta zoomar in på ett dockhus, och trettio minuter framåt byggs det sakta men säkert upp en olustig stämning. Sedan kommer en scen som fullständigt får en att tappa andan.
Det blir startskottet på en serie grymt störande bilder och scener som borde få James Wan (The Conjuring, Saw) att skaka av avund. Genom smart regi låter Aster tittarna hela tiden veta mer än sina egna karaktärer, vilket skapar en nagelbitande spänning som håller hela vägen in i mål. Det känns som att vi studerar karaktärerna från samma perspektiv som Annie granskar sina miniatyrer.
Att spela skräck trovärdigt är svårt men både Toni Collette och Alex Wolff är ohyggligt bra i sina roller. Speciellt Collette, som aldrig har varit bättre. Hon kommer garanterat att ge en ny generation ungdomar (och vuxna) mardrömmar. Dessutom spelar skådespelarna de största rollerna i den destruktiva familjedynamik som Aster skildrar här och har gjort förut i sina tidigare kortfilmer. Hur som helst känns Hereditary som en film som, likt The Witch, kommer att skapa stor debatt på olika forum. Speciellt filmens slutscen kommer att bli en vattendelare. Däremot går det inte skaka av känslan av ren terror som jag fortfarande känner i skrivandets stund. Hereditary är den mest finstämt fasansfulla upplevelse du får i sommar.